Arbetsfotografi

ArbetsfotografierNyligen gjorde jag en liten utställning på Galleri Nordostpassagen kallad Arbetsbilder med fotografier från min tid som järnvägsarbetare och lastbilsförare, samt från Ecuador och Gotland.

Till utställningen sammanställde jag en bok på femtio sidor med titeln Arbetsfotografier. Boken innehåller med några undantag samma bilder som var med på galleriet och vill ge inspiration att berätta om arbetsmiljöer med fotografins hjälp.

Boken kan beställas direkt från mig för 80 kronor plus frakt och moms (6 %).

Mejla till Bernt Lindgren eller ring 08-186047. Kontaktformulär finns också i menyn ovan.

Natur- och gatufotografi, porträtt- och sportfoto, är vanliga genrer inom fotografin. För arbetslivet, där vi tillbringar halva vår vakna tid runt femtio år, finns ingen bra beteckning. I fackförbundspress eller på museer ser vi ofta bilder av arbete, men på fotoutställningar är de mer sällsynta och jämfört med annan fotografi är det sparsamt även i media.

Livet kräver arbete och ger oss på köpet skaparglädje; lägg till kärlek och solidaritet och meningen med livet är klarlagd. Vårt samhälle behöver det. Utan arbetande människor faller det ihop. Arbetet skapar gemenskap och resultat som var och en inte skulle klara. Ensam bygger man inte en järnväg.

Arbete är värt att skildra med fotografi. Det stärker självkänsla och sammanhållning. En arbetskamrat från min tid som järnvägsarbetare sade: ”Ibland har jag undrat vad jag gjort med alla år, vad det var för mening med det just jag gjorde på järnvägen. Men när jag såg dina bilder var det som att få ett kvitto på att jag varit till nytta.” Genom att spegla varandras arbetsliv får vi syn på det ur nytt perspektiv och stärker både vårt eget och det kollektiva självförtroendet.

Många yrkesfotografer har skildrat arbetsmiljöer. Men det har ett värde i sig att vi själva berättar om våra egna arbeten. Den digitala fototekniken har gjort det enklare. Idag är det lätt att bära en digital kamera i bältet, eller plåta med mobilen. Dessutom billigare.
Arbetsdelningen är långt driven, vi lär oss att behärska olika arbetsuppgifter, men helheten är beroende av att var och en gör sin del. Vi vet för lite om varandras arbetsvardag. Det som för oss själva är rutin är en spännande värld för andra. På resande fot blir det mer spännande om vi inte bara avbildar vackra vyer och fantastiska hus. Vi tillför livets nödvändighet om vi plåtar när människor arbetar. Ett hus finns ju inte till utan arbete, det består av materialiserat arbete.

Dagens Nyheter Epsteins STHML skrev om utställning: Från Gotland till Ecuador – Bernt Lindgrens lovsång i bild till arbetet

Till minne av min far

Herman Lindgren


Idag är det fem år sedan min far Herman Lindgren slutade leva.
Han kom från en by i Dalarna till Stockholm i mitten av 1940-talet. Ett kvarts sekel var han rörarbetare. Var och varannat hus i stan har han jobbat i. På verkstaden svetsade han samman gasbrännare från uttjänta spisar till skulpturerna ‘Dansande par’. Med bara folkskola som grund skaffade han sig en bred bildning genom läsande och stort intresse för konst och fotografi. Han lärde själv upp sig till skulptör. Hans stora vackra trädjur som tål att både se och klänga på gläder många, särskilt barnen.

Pappa var socialist. Han hade en nära relation till troende som levde med omtanke som rättesnöre, men när borgare, kulturelit och präster hycklade blev han förbannad. Själv hade han ingen religiös tro och ville inte bli begravd av präst. Om möjligt av någon i familj- eller vänkrets skrev han. Så kom det sig att jag fick begrava honom.

Fem år efteråt läser jag återigen mina ord vid hans kista i Hoppets kapell på Skogskyrkogården. Jag saknar honom mycket nu. Under tjugo år gled vi ifrån varandra fastän ingen av oss ville, vi tyckte mycket om varandra. Vi var så lika, hade samma livs- och världsåskådning. När vi till slut var på väg att hitta varann kom döden emellan. Och ändå inte; han är med mig så länge jag lever varthän jag går. Skulle vilja skriva om hans och min mors liv. Kanske en dag, nu kan jag inte. Men jag tycker orden i Hoppets kapell till alla som kom för att ta avsked av pappa ger en fin bild av en varm och solidarisk människa. För att hedra hans minne publicerar jag minnesorden för Herman Lindgren för den som vill läsa om honom.

›› Minnesord för Herman Lindgren

4 oktober 1983

“Det hände sig till och med vid denna tid att man kunde se borgare demonstrera på gatorna i tiotusentalshövdade skaror, en protestform vanligen praktiserad av vänstern” skriver Nina Björk i sin nyligen utkomna bok Drömmen om det röda. Det var den 4 oktober 1983 som SAF (idag Svensk Näringsliv) med Curt Nicolin i spetsen själva förvandlade sig till det gatans parlament som de så föraktfullt brukat kalla demonstranter.

4 oktober 1983Deras manifestation var höjdpunkten på år av kampanjer med mottona: “Satsa på dig själv” och “Nej till löntagarfonder”. Men den blev också en upptakt till den nyliberala våg som nu varat i mer än tre decennier. Deras propaganda vilade på ett ensidigt hyllande av individualism och deras frihet att kontrollera vinster i produktionen och utvidga den till alla samhällets sektorer.

Samma dag hölls en motdemonstration. Anton Nilson och jag talade på Sergels torg. Han talade fritt ur hjärtat och talet finns vad jag vet inte nertecknat, men omnämnt i böcker. Jag var en okänd järnvägsarbetare som fick på min lott att hålla huvudtalet. Ingen stor talekonst, men ett ärligt försök att resa motstånd. Beskrivningar och resonemangen kan ha ett värde, så jag lägger ut för den som vill läsa. Ett tidsdokument att jämföras med dagens facit: ökade klassklyftor, ett av de mest privatiserade skolväsendena i världen, en tid när även vård, skola och omsorg underkastas kapitalismens ständiga behov av att utvidga marknaderna. Men också som exempel på att 4 oktober-kampanjerna faktiskt rönte motstånd som det sällan berättats om. Visserligen svagt, men bättre än inget.

Anton Nilson var 96 år och talade i optimistiska ordalag. Jag var ung med livet framför mig och ville också andas optimism (därav en del yviga fraser), men inombords minns jag en känsla av pessimism. Vi hade ingen kraft att sätta emot trots allt snack om vänstervåg på 1960- och 70-talet. Ändå behöver vi så väl få tro att vi kan lösa världens problem. Kriserna hopar sig: klimatkris, finanskris, kris inom skola, vård, järnväg och lite varstans. Och risken för storkrig ökar. Nu mer än någonsin behövs en bred rörelse för att bygga en fredlig, rättvis och hållbar värld.

Slutorden i talet är lika aktuella idag: Leve solidariteten och kampen för social rättvisa!

›› Tal 4 oktober 1983

Skomakaren i Rose Hill

År 2000 var nyfött och min tid som järnvägsarbetare slut när jag for till Mauritius. För att göra en film om människor från Chagos-arkipelagen som tvangs på flykt när USA byggde sin strategiska bas Diego Garcia. Till min stora sorg kunde filmens starka intervjumaterial aldrig redigeras. Nästan som en tröst (för mig) klippte jag ihop en bildberättelse om två skomakare av sekvenser jag samlat på gatorna och ett fotografi som jag betraktat hela mitt liv. När jag såg skomakaren i Rose Hill arbeta blev fotot min far tog av sin far levande. Hantverk utan maskiner vid tiden för datorernas segertåg. Rörlig och stilla bild. Långsamhet i vår hektiska tid. Filmen är rentav långtråkig. Men ger mig ro.

Statsbesök orsakade busskaos, men varför?

Nya Slussen dramatisk försämring

Igår när vicepresidenten Joe Biden besökte Stockholm uppstod totalt kaos för busstrafiken vid Slussen. Tidningar och ansvariga för bygget av Nya Slussen angav statsbesöket som själva orsaken. Och visst, ett statsbesök brukar skapa störningar i trafiken. Men inte totalt kaos vid Slussen. Tvärtom kunde gamla Slussen hantera både statsbesök, Pride-parad, 1 maj-demonstrationer, Stockholm Maraton och annat som tillfälligt skapar onormala störningar. Det kunde Slussen tack vare sina två broar plus planskild korsning och treklöverslingor. Nu pågår rivning av den östra bron och därför finns bara en bro, det vill säga läget nu är i praktiken just så som Nya Slussen är tänkt att bli: en enda bro och t-korsningar. Därför vill jag gärna ta tillfället att påminna om en av artiklarna och öppna brev som bussförarna skrev förra året för att varna för konsekvenserna. Denna publicerades av SvD.

>> http://www.svd.se/nya-slussen-ar-en-dramatisk-forsamring

Arbetsfotografi

JÄRNVÄGSARBETARE

JärnvägsarbetareGatufotografi, naturfotografi, konstfotografi, porträtt- och reportagefotografi är välkända som fotografiska genrer. Jag plåtar allt som berör mig utan att bry mig om etiketterna. De i sig skapar ingenting. Men jag saknar lik förbannat ett bildart som borde vara mycket vanligare än den är, den som berättar om våra arbeten. Där vi tillbringar halva vår vakna tid runt femtio år av våra liv. Kan vi kalla den arbetsfotografi kanske?

Nu vill jag dra mitt strå till stacken med en liten bildberättelse om oss järnvägsarbetare som visas på Hornstulls bibliotek (T-Hornstull) i sommar, juli och fram till 16 augusti. Det var inte lätt att ha en klumpig och ömtålig kamera med sig i spåren. Idag hade det varit enklare med en liten digital i bältet, eller att använda mobilen. Inte behöver man dyr film heller. Ta vara på de möjligheterna och berätta om era arbeten! Visst kan de te sig rutinmässiga och ibland tråkiga för en själv, men de är spännande för oss andra och värda att berättas om. Utan de funkar inte vårt samhälle. Och för de flesta är det enklare att göra det genom fotografering än att skriva.

Peter Myndes backe

Peter Myndes backe

Gatumusikant i Peter Myndes backe ner mot Slussen fredagen den 1 juli 2016.
Någon som vet vilket instrument han spelar?

Manifestation mot försämringar av asyllagen

Asylrätten

En svekets dag när riksdagen idag antog asyllagen som remissinstanser och människorättsorganisationer hårt kritiserat och som runt 80 000 protesterat mot i en namninsamling. Nu gäller det att bredda opinionen än mer till försvar för asylrätten och ständigt påminna om att den nya lagen ska vara tillfällig. Annars permanentas den. Heder åt V och C som röstad emot. Och till de ledamöter från MP och L som bröt sin partilinje och gjorde detsamma. Talmannen från SD klubbade lagen med stöd av M, S, MP och SD. Vilken allians!

Här några bilder från dagens manifestation mot lagen på Mynttorget utanför Riksdagshuset i Stockholm

Folkkampanj för Asylrätt

Folkkampanj för Asylrätt

Idag, sista dagen att skriva på Folkkampanj för Asylrätts upprop, arrangerades möte på Mariatorget i Stockholm med tal och musik. Tisdagen den 21 juni anordnas en manifestation på Mynttorget när riksdagen ska besluta om nya skärpta regler som kommer att drabba flyktingar och försvåra återförening av familjer. Sanna Vestin, ordförande i Flyktinggruppernas riksråd, meddelade att insamlingen nu passerat 60 000 underskrifter som kommer att lämnas till riksdagen före omröstningen. Röda korset, Rädda barnen och Amnesty, liksom de flesta remissinstanser, förkastar lagförslaget. Om du är i stan 21 juni, slut upp på Mynttorget! Asylrätten är en mänsklig rättighet vi måste försvara. Riv lagen, inte familjer.

Fotografera ditt arbete

Kommunalarbetaren har publicerat en intervju med mig om att fotografera på arbetet. Med den digitala kameratekniken och Internet har mängden lättillgängliga fotografier ökat lavinartat. Och media är fyllda av bilder av politiker, kändisar, händelser och ditt och datt. Familj och resor plåtar alla, och naturen är med rätta väl representerad i fotografin. Men arbetsplatserna och våra arbeten där vi tillbringar halva vår vakna tid en stor del av livet är alls inte lika väl skildrad. Men de nya små och lätta digitalkamerorna och minneskort istället för dyr film är det mycket enklare än förr att berätta om denna viktiga sida av livet och samhället genom fotografin. Om detta handlar artikeln i KA.

›› Fota mer på jobbet!

Järnvägsarbete Fira jul