Himlens mörkrum och arbetsfotografi

publicerad 2 Comments
Termitsvetsning
Termitsvetsning. En bild ur boken Arbetsfotografier. Foto: Bernt Lindgren.

Det var lycka att vandra hemåt efter att ha sett filmen Himlens mörkrum om Jean Hermanson och hans fotografier av Nils Petter Löfstedt. Vi får hoppas filmen når en bred publik och att hans bilder inte bara blir en museal angelägenhet utan tar plats i det nuvarande och framtida arbetslivet och i den kamp som utspelar sig där.

I filmen diskuteras hur Jean Hermansons arkiv ska tas om hand. Vi får veta att det blir på Landskrona museum där forskare och andra kommer att kunna ta del av fotografierna och museet att anordna utställningar. Att bevara bildskatten för framtiden är viktigt.

Men räcker det? Jag tycker inte det.

Det finns en sekvens där filmaren Nils Petter Löfstedt besöker en auktionsfirma. Vi ser en kvinna tHimlens mörkruma på sig handskar innan hon tar i bilderna med skitiga arbetare. Som om hon inte ville ta i dem med sin bara händer. Men det handlar förstås om ängslan att skada det som ska generera pengar, helst stora pengar.

Jeans bilder handlar om något annat. Hans bilder visar en fotograf som respekterar, tycker om och intresserar sig för arbetarna, deras liv och arbete. Han skapar fotografi av solidaritet och kärlek, inte primärt för att tjäna pengar.

Hans bilder har stort dokumentärt, konstnärligt och ekonomiskt värde. Men också värde för att stärka de fotograferades och andra arbetares självkänsla. Det var nog ett skäl varför han var arg på sig själv för att han inte tog deras namn och återkopplade i tid. Han ville för hela samhället berätta om dessa människors vardagliga kamp för att nå arbetsresultat, för kamratskapen och om det självklara att de ska respekteras och ges full social och ekonomisk rättvisa.

Överklass förutsätter underklass, utan den ena finns inte den andra. Det handlar om en maktordning där en del av oss människor ska underordnas överheten. Men den makten kan bara utövas så länge vi accepterar den, ser oss nödsakade att göra det. Att försvaga självkänslan hos undersåtar är ett av maktens instrument.

För att vår självkänsla istället ska stärkas fordras så klart många saker. Men ett bidrag kan vara just att skildra verkligheten så som den är på ett kärleksfullt och rättvist sätt. Så som författare och konstnärer har gjort kan också fotografin spela större roll framöver. När någons arbete framställs i bild som viktigt och yrkesskickligt så ökar självkänslan hos den avbildade. Att bli sedd är viktigt för att vi ska växa och lita på oss själva. Fotografi handlar om att se och berätta om de sedda.

Jean Hermansons bilder borde spridas långt utanför musei- och gallerivärldar. De borde bäras av en folkrörelse likt den som förr spred tidningar och litteratur på arbetsplatserna. Bilderna borde spridas genom affischer, tidningar, böcker, bildspel med diskussioner, internet och sociala medier; genom fackföreningar, partier och studiecirklar. De borde spela en aktiv roll som Odd Uhrboms bilder och Sara Lidmans texter i boken Gruva gjorde.

En enkel billig bok om några av mina egna arbeten

Jean Hermanson kom som besökare till arbetsplatserna men skildrade dem som vore han en av arbetsmänniskorna. Det är fint och skickligt. Han kom inte bara som reporter. Men en folkrörelse i bild skulle inte vara hänvisad till att bara sprida yrkesfotografers bilder, den skulle också använda bilderna för att lära och inspireras till eget berättande i bild. Med dagens digitalfoto är det enklare än förr rent tekniskt. Billigare också. Bilder som Jean Hermansons skulle kunna bidra till att sprida kunskap om bildmakeriets hantverk. Det konstnärliga är eftersträvansvärt, men inte avgörande. För att dokumentera och stärka självkänsla och kamratskap kan fotografering spela roll även om man inte besitter Jeans talang och kunskap.

I min önskevärld kompletterar yrkesfotografer och amatörer varandra. Om däremot de skickligaste fotograferna avskiljer sig – typ bara det bästa är eftersträvansvärt – då förlorar alla ty vi har något att lära varandra. Yrkesfotografen kan lära ut sina kunskaper om bildmakeri, amatörerna kan berätta om sina arbeten och arbetsförhållanden.

Fotografin borde spela en större roll i arbetslivet än den gör idag. Svensk fotografi (som etablissemang) är jämfört med till exempel musik och idrott en smal historia trots att bilder idag spelar jättestor roll och att det produceras mycket mer bild än förr. De duktigaste musikerna blir inte sämre för att många spelar och sjunger och att körsång är en folkrörelse, tvärtom. Sak samma inom idrotten. Så borde fotografin utvecklas också: till ett ömsesidigt berikande mellan proffs och amatörer, mellan yrkesfotografer och de arbetandes egna ambitioner att skildra det i bild. Alla kan sjunga sägs det. Jag tycker alla kan fotografera; i varje har alla en kamera idag och bör använda den.

Nere på verkstadsgolvet
Nere på verkstadsgolvet är en klassiker från 1971 med foto av Jean Hermanson och text av Folke Isaksson. Året innan gav de ut boken Dom Svarta om gjuteriarbetare.

Det produceras mängder av bild. I media om politiken, kändis-, kultur- och idrottsvärlden. Alla plåtar semester och familjeliv. Men det produceras inte lika mycket bild om arbetslivet trots att det är där vi tillbringar halva vår vakna tid under 40-50 år av livet, trots att det är arbetet som håller hela samhället uppe. Jag önskar inget hellre än att fler yrkesfotografer tar efter Jean Hermanson. Men jag önskar lika mycket att vi själva efter förmåga också börjar skildra våra arbeten och liv. Utan arbete överlever vi inte och vi lever i en tid av specialisering och arbetsdelning, vi behöver berätta för varandra om våra jobb och de flesta tycker det är lättare att fotografera än att skriva. Även om vi själva kan tycka jobben vara vardagliga och ibland rent av tråkiga så är de en okänd värld för andra.

Nils Petter Löfstedt har gjort en fin film och ett gediget arbete för att lyfta fram Jean Hermanson och de arbetare han fotograferade, i själva verket hela arbetarklassen. Bilderna i böckerna Nere på verkstadsgolvet och De svarta som Jean Hermanson gjorde tillsammans med Folke Isaksson har glatt mig hela mitt vuxna liv. Jag hoppas att hans fotografier ska komma spela en aktiv roll i det arbetsliv som utspelar sig här och nu och framöver, få en funktion i den kamp för människovärdet som ständigt pågår i vårt samhälle.

Bernt Lindgren

Himlens Mörkrum kan ses på › SVT Play till 2 maj 2018

VISBY. Tisdag 14 november kl 17.30 visar jag ett bildspel med fotografier från en utställning förra året kallad Arbetsbilder. Välkommen till Hedbergs Bok- och musikkafé i Visby! Arrangör är Gotlands Fotografiska Forum.

Social kompetens eller social omtanke

publicerad

Ecuador
En text från 1999 till fotografi av en fattig indiankvinna i Ecuador

Se på den gamla indiankvinnan utan skor. Se på hennes koncentration för att knyta säcken. Hon ska snart samla krafterna för att få upp den på ryggen. Betänk att hon sedan skall vandra på gatorna med säcken på ryggen upp till en by på bergssluttningarna utanför staden Riobamba. Så som indianerna vandrat i bergen i hundratals år, långt innan vi européer visste vad Amerika var. (more…)

Norra Bantorget 2 september

publicerad

De har flytt över gränser, berg och hav. De har fått brandbomb över sig på Mynttorget i maktens kvarter. De har blivit kallade pack av rasister på Medborgarplatsen. Men de ger inte upp. Nu fortsätter strejken mot utvisningar till Afghanistan i arbetarrörelsen kvarter på Norra Bantorget. I dag manifesterade de betydelsen av att vi alla som vill försvara människovärdet håller ihop, vare sig det rör utvisningar av flyktingar, urholkade pensioner, ockupation av BB i Sollefteå eller höja LSS-stödet för att garantera funktionshindrade ett bra liv. Idag förvandlades mötet till bildvisning och konstutställning när en av flyktingarna visade teckningar han gjort för att beskriva sina minnesbilder från flykten. Starkt. De är beundransvärda och i solidaritetens namn värda allt stöd Ung i Sverige  Att kunna tala så ledigt och klokt som de gör utan att helt behärska språket och fastän de är så unga, det gör de för att de kämpar för en rättvis sak och inte har annat val än att kämpa. Att samtidigt se sig själva som en del av vår kamp är stort. De kämpar för oss alla.

Klicka på bilderna för storformat och bildspel

 

Medborgarplatsen 19 augusti 2017

publicerad

Klicka på bilderna för storformat och bildspel

På ena sidan torget solidaritet och kärlek, på den andra hat och nationalism. På den ena strejk mot deportationer av ungdomar, på den andra de som vill skrota mänskliga rättigheter. Fascismen breder ut sig över världen. På Medis idag visserligen som en ynklig grupp. Men dynamiken mellan SD och NMR får de förra att framstå som rumsrena trots nazistiska rötter och de öppet nazistiska att surfa på SD:s framgångar. När därtill M öppnar dörren för SD finns det anledning att vara orolig. Desto mer glädjande att se dagens manifestation till stöd för flyktingar och mot rasister. Det går att bygga en bred rörelse mot fascismen, det kommer att behövas. Tack alla kärleksfulla medmänniskor! Lev! och kämpa på.

En vy som lär försvinna

publicerad

 (Bernt Lindgren)

På väg till jobbet en tidig vintermorgon. Solen har just gått upp och jag ska hämta ut en buss i Söderhallsgaraget. Den här vyn kommer inte att finnas kvar den dagen de planerade husen på Stadsgårdskajen är byggda. De byggrätter som Nordin gav Atrium Ljungberg för att de skulle dra tillbaka sin godkända överklagan av detaljplanen för Nya Slussen. Den här bloggposten skriver jag som test för att se hur det går att länka bilder från mitt bildarkiv.

Till minne av mor

publicerad

Ester Sörberg Lindgren

Idag är det fem år sedan min mor Ester Sörberg Lindgren slutade leva.
För två månader sedan publicerade jag minnesord över min far på femårsdagen av hans bortgång. Pappa ville inte bli begravd av präst eller officiant, så det föll på min lott att göra det i Hoppets kapell på Skogskyrkogården. Mor var mycket dålig då men var ändå med oss när vi smyckade kistan och under hela begravningen; en stund som blev märkligt rogivande. Efteråt sade mamma: “Det här var så roligt så jag vill ha likadant“. Hon menade förstås inte att det var skoj, utan en stund av levande gemenskap i dödens närhet.

Så kom det sig att jag två månader senare fick hålla min mors begravning också. Hon var socialist som far men till skillnad från honom troende och hade i sin ungdom under en svår tid funnit stöd av en baptistförsamling. Som hon alltjämt tillhörde trots att  tron blev uppblandad av tvivel med åren. Församlingens präst kunde ha tagit hand om hennes begravning men nu satt han bland de sörjande och lyssnade. Orden i Hoppets kapell till alla som kom för att ta avsked av pappa ville ge en fin bild av en varm och solidarisk människa. Samma bild ville jag såklart teckna av mor. Nu publicerar jag minnesorden för henne också. Så får hon ‘lika’ även nu fem år senare. Min käraste mor!

›› Minnesord för Ester Sörberg Lindgren

Arbetsfotografi

publicerad

ArbetsfotografierNyligen gjorde jag en liten utställning på Galleri Nordostpassagen kallad Arbetsbilder med fotografier från min tid som järnvägsarbetare och lastbilsförare, samt från Ecuador och Gotland.

Till utställningen sammanställde jag en bok på femtio sidor med titeln Arbetsfotografier. Boken innehåller med några undantag samma bilder som var med på galleriet och vill ge inspiration att berätta om arbetsmiljöer med fotografins hjälp.

Boken kan beställas direkt från mig för 80 kronor plus frakt och moms (6 %).

Mejla till Bernt Lindgren eller ring 08-186047. Kontaktformulär finns också i menyn ovan.

Natur- och gatufotografi, porträtt- och sportfoto, är vanliga genrer inom fotografin. För arbetslivet, där vi tillbringar halva vår vakna tid runt femtio år, finns ingen bra beteckning. I fackförbundspress eller på museer ser vi ofta bilder av arbete, men på fotoutställningar är de mer sällsynta och jämfört med annan fotografi är det sparsamt även i media.

Livet kräver arbete och ger oss på köpet skaparglädje; lägg till kärlek och solidaritet och meningen med livet är klarlagd. Vårt samhälle behöver det. Utan arbetande människor faller det ihop. Arbetet skapar gemenskap och resultat som var och en inte skulle klara. Ensam bygger man inte en järnväg.

Arbete är värt att skildra med fotografi. Det stärker självkänsla och sammanhållning. En arbetskamrat från min tid som järnvägsarbetare sade: ”Ibland har jag undrat vad jag gjort med alla år, vad det var för mening med det just jag gjorde på järnvägen. Men när jag såg dina bilder var det som att få ett kvitto på att jag varit till nytta.” Genom att spegla varandras arbetsliv får vi syn på det ur nytt perspektiv och stärker både vårt eget och det kollektiva självförtroendet.

Många yrkesfotografer har skildrat arbetsmiljöer. Men det har ett värde i sig att vi själva berättar om våra egna arbeten. Den digitala fototekniken har gjort det enklare. Idag är det lätt att bära en digital kamera i bältet, eller plåta med mobilen. Dessutom billigare.
Arbetsdelningen är långt driven, vi lär oss att behärska olika arbetsuppgifter, men helheten är beroende av att var och en gör sin del. Vi vet för lite om varandras arbetsvardag. Det som för oss själva är rutin är en spännande värld för andra. På resande fot blir det mer spännande om vi inte bara avbildar vackra vyer och fantastiska hus. Vi tillför livets nödvändighet om vi plåtar när människor arbetar. Ett hus finns ju inte till utan arbete, det består av materialiserat arbete.

Dagens Nyheter Epsteins STHML skrev om utställningen: ›› Från Gotland till Ecuador – Bernt Lindgrens lovsång i bild till arbetet

Till minne av min far

publicerad

Herman Lindgren

Idag är det fem år sedan min far Herman Lindgren slutade leva.
Han kom från en by i Dalarna till Stockholm i mitten av 1940-talet. Ett kvarts sekel var han rörarbetare. Var och varannat hus i stan har han jobbat i. På verkstaden svetsade han samman gasbrännare från uttjänta spisar till skulpturerna ‘Dansande par’. Med bara folkskola som grund skaffade han sig en bred bildning genom läsande och stort intresse för konst och fotografi. Han lärde själv upp sig till skulptör. Hans stora vackra trädjur som tål att både se och klänga på gläder många, särskilt barnen.

Pappa var socialist. Han hade en nära relation till troende som levde med omtanke som rättesnöre, men när borgare, kulturelit och präster hycklade blev han förbannad. Själv hade han ingen religiös tro och ville inte bli begravd av präst. Om möjligt av någon i familj- eller vänkrets skrev han. Så kom det sig att jag fick begrava honom.

Fem år efteråt läser jag återigen mina ord vid hans kista i Hoppets kapell på Skogskyrkogården. Jag saknar honom mycket nu. Under tjugo år gled vi ifrån varandra fastän ingen av oss ville, vi tyckte mycket om varandra. Vi var så lika, hade samma livs- och världsåskådning. När vi till slut var på väg att hitta varann kom döden emellan. Och ändå inte; han är med mig så länge jag lever varthän jag går. Skulle vilja skriva om hans och min mors liv. Kanske en dag, nu kan jag inte. Men jag tycker orden i Hoppets kapell till alla som kom för att ta avsked av pappa ger en fin bild av en varm och solidarisk människa. För att hedra hans minne publicerar jag minnesorden för Herman Lindgren för den som vill läsa om honom.

›› Minnesord för Herman Lindgren

4 oktober 1983

publicerad

“Det hände sig till och med vid denna tid att man kunde se borgare demonstrera på gatorna i tiotusentalshövdade skaror, en protestform vanligen praktiserad av vänstern” skriver Nina Björk i sin nyligen utkomna bok Drömmen om det röda. Det var den 4 oktober 1983 som SAF (idag Svensk Näringsliv) med Curt Nicolin i spetsen själva förvandlade sig till det gatans parlament som de så föraktfullt brukat kalla demonstranter.

4 oktober 1983Deras manifestation var höjdpunkten på år av kampanjer med mottona: “Satsa på dig själv” och “Nej till löntagarfonder”. Men den blev också en upptakt till den nyliberala våg som nu varat i mer än tre decennier. Deras propaganda vilade på ett ensidigt hyllande av individualism och deras frihet att kontrollera vinster i produktionen och utvidga den till alla samhällets sektorer.

Samma dag hölls en motdemonstration. Anton Nilson och jag talade på Sergels torg. Han talade fritt ur hjärtat och talet finns vad jag vet inte nertecknat, men omnämnt i böcker. Jag var en okänd järnvägsarbetare som fick på min lott att hålla huvudtalet. Ingen stor talekonst, men ett ärligt försök att resa motstånd. Beskrivningar och resonemangen kan ha ett värde, så jag lägger ut för den som vill läsa. Ett tidsdokument att jämföras med dagens facit: ökade klassklyftor, ett av de mest privatiserade skolväsendena i världen, en tid när även vård, skola och omsorg underkastas kapitalismens ständiga behov av att utvidga marknaderna. Men också som exempel på att 4 oktober-kampanjerna faktiskt rönte motstånd som det sällan berättats om. Visserligen svagt, men bättre än inget.

Anton Nilson var 96 år och talade i optimistiska ordalag. Jag var ung med livet framför mig och ville också andas optimism (därav en del yviga fraser), men inombords minns jag en känsla av pessimism. Vi hade ingen kraft att sätta emot trots allt snack om vänstervåg på 1960- och 70-talet. Ändå behöver vi så väl få tro att vi kan lösa världens problem. Kriserna hopar sig: klimatkris, finanskris, kris inom skola, vård, järnväg och lite varstans. Och risken för storkrig ökar. Nu mer än någonsin behövs en bred rörelse för att bygga en fredlig, rättvis och hållbar värld.

Slutorden i talet är lika aktuella idag: Leve solidariteten och kampen för social rättvisa!

›› Tal 4 oktober 1983

Skomakaren i Rose Hill

publicerad

 

År 2000 var nyfött och min tid som järnvägsarbetare slut när jag for till Mauritius. För att göra en film om människor från Chagos-arkipelagen som tvangs på flykt när USA byggde sin strategiska bas Diego Garcia. Till min stora sorg kunde filmens starka intervjumaterial aldrig redigeras. Nästan som en tröst (för mig) klippte jag ihop en bildberättelse om två skomakare av sekvenser jag samlat på gatorna och ett fotografi som jag betraktat hela mitt liv. När jag såg skomakaren i Rose Hill arbeta blev fotot min far tog av sin far levande. Hantverk utan maskiner vid tiden för datorernas segertåg. Rörlig och stilla bild. Långsamhet i vår hektiska tid. Filmen är rentav långtråkig. Men ger mig ro.

Statsbesök orsakade busskaos, men varför?

publicerad

Nya Slussen dramatisk försämring

Igår när vicepresidenten Joe Biden besökte Stockholm uppstod totalt kaos för busstrafiken vid Slussen. Tidningar och ansvariga för bygget av Nya Slussen angav statsbesöket som själva orsaken. Och visst, ett statsbesök brukar skapa störningar i trafiken. Men inte totalt kaos vid Slussen. Tvärtom kunde gamla Slussen hantera både statsbesök, Pride-parad, 1 maj-demonstrationer, Stockholm Maraton och annat som tillfälligt skapar onormala störningar. Det kunde Slussen tack vare sina två broar plus planskild korsning och treklöverslingor. Nu pågår rivning av den östra bron och därför finns bara en bro, det vill säga läget nu är i praktiken just så som Nya Slussen är tänkt att bli: en enda bro och t-korsningar. Därför vill jag gärna ta tillfället att påminna om en av artiklarna och öppna brev som bussförarna skrev förra året för att varna för konsekvenserna. Denna publicerades av SvD.

>> http://www.svd.se/nya-slussen-ar-en-dramatisk-forsamring

Arbetsfotografi

publicerad

JÄRNVÄGSARBETARE

Järnvägsarbetare

Gatufotografi, naturfotografi, konstfotografi, porträtt- och reportagefotografi är välkända som fotografiska genrer. Jag plåtar allt som berör mig utan att bry mig om etiketterna. De i sig skapar ingenting. Men jag saknar lik förbannat ett bildart som borde vara mycket vanligare än den är, den som berättar om våra arbeten. Där vi tillbringar halva vår vakna tid runt femtio år av våra liv. Kan vi kalla den arbetsfotografi kanske?

Nu vill jag dra mitt strå till stacken med en liten bildberättelse om oss järnvägsarbetare som visas på Hornstulls bibliotek (T-Hornstull) i sommar, juli och fram till 16 augusti. Det var inte lätt att ha en klumpig och ömtålig kamera med sig i spåren. Idag hade det varit enklare med en liten digital i bältet, eller att använda mobilen. Inte behöver man dyr film heller. Ta vara på de möjligheterna och berätta om era arbeten! Visst kan de te sig rutinmässiga och ibland tråkiga för en själv, men de är spännande för oss andra och värda att berättas om. Utan de funkar inte vårt samhälle. Och för de flesta är det enklare att göra det genom fotografering än att skriva.