Låt fötterna vandra

Fjällvandrare
Vandring genom Padjelanta – det övre landet

Så länge hjärtat kan slå,
så länge mina fötter är två,

så länge ska jag gå.

Inte bara gå.

Jag ska vandra, ströva, flanera; promenera och knalla, strosa, spankulera, traska, vanka och ströva.

Eller släntra – min favorit – rena rama medicinen. Och vila i slänterna.

Säkert finns många fler ord för att gå, det är ju att leva. När vi som barn lär oss gå blir inte bara vi själva utan alla rent lycklig. Fast min son lärde sig inte gå först, han sprang istället. Tog sats. Ut i livet.

Fjällstig
Livet är en stig att vandra

Vi är skapta som gå-varelser. Vi är ett fordon. Och sedan urminnes tider – så långa tider att flyg och bilar, ja till och med cyklar, bara funnits i några sekunder – har vi varit nomader. Jägare och samlare. Förflyttat oss för att finna föda, färdats till fots av pur nyfikenhet, för att hitta varandra, för att leka; och finna kärleken.

Vi kan inte leva utan att röra på oss och hur mycket vi än använder tekniska fordon så är vi beroende av fötter och leder och muskler. Så länge vi är så lyckligt lottade att de fungerar. Liv är rörelse, rörelse är liv.

Gåendet är en praktiskt historia.
Det är en överlevnadshistoria.
Det är en lisa för kropp och själ.

När vi rör oss rör sig verkligheten och med sinnena iakttar vi, noterar, upplever, reflekterar och lagrar i minnena. Kanske till och med fotograferar. Endorfinerna dansar loss. Musklerna stärks, lederna smörjs, tarmarna arbetar så magen mår bra och lungorna rensas och syresätter hela maskinen. Inte minst vår hjärna, den som förbrukar mest. Hjärnforskningen har gjort stora framsteg senare decennier och konstaterar att den bästa hjärngymnastiken är att röra på sig. Inte att gnugga hjärnan med korsord utan öppna den för alla intryck och låta dem leva om så det står härliga till. Fast det visste vi redan intuitivt, det är programmerat i våra gener.

Fjällvandrare
Fjällvandrare i Padjelanta

För många – alldeles särskilt för fall mig – är det också rena rama avkopplingen förutom förflyttning och spännande upptäckter. Det gör en harmonisk. Ett av de bästa sätten att bota nedstämdhet är att låta fötterna dra iväg med en. De är ju dessutom så samspelta så de går för sig själva (en fot tar ett steg medan den andra vilar, vilken genial lösning!) alltmedan man ser och hör och funderar, befinner sig både i nutid, dåtid och framtid samtidigt. Idéer och planer flödar till. Hjärnan får glädjefnatt.

Om fler vandrade både av vana och behov skulle inte så många (det är otroligt många) behöva äta antidepressiva mediciner. Ibland kanske vi måste, men inte hela tiden och inte så många.

Coronakrisen kommer att leda till stora förändringar. Politiska och ekonomiska, sociala och individuella. Alltfler upptäcker att de lika bra kan gå till jobbet som åka i bil eller tunnlar. Vi kommer att uppskatta rörlighet något alldeles enormt efter karantän, vi kommer att inse att just-in-time må skapa snabba vinster för fåtalet men är värdelöst som planering för ett hållbart samhälle som odlar framtidstro och värnar om livsbetingelserna för själva livet – allas liv.

En sak till som är bra med promenader: Man tar rast på något av alla trevliga fik och njuter av vila, kaffe och glada tillrop och ventilerar livet med andra människor.

Jag är så rackans glad att jag kan gå. Men ibland är jag lite avis på fåglarna som kan röra sig fritt i tre dimensioner. Och sjunga vackert, den finaste musiken för en lyckovandrare.

Bernt Lindgren

– ∞ –