Tiveden
Hem Blogg
En värld att vinna – Ett liv att leva
Jag har gjort mitt demokratiska val.
Jag har levt länge, 77 år. Växte upp med socialistiska föräldrar. Mor var socialdemokrat, far kommunist, mor var kristen, far ej religiös. Båda komna ur enkla barnrika familjer som hade det knapert, en från stad, en från landsbygd. Arbetarrörelsens tidiga splittring fanns i familjen. Men de höll samman i 70 år. Varma snälla omtänksamma humanister och kultur- och naturälskare. Sömmerskan och rörmokaren som med tiden blev självlärda konstnärer verksamma till 91 och 93 år.
Jag har rest i världen, jag har arbetat för Vietnam, vid maskin på fabrik, uti spåren på järnvägen i ur och skur, kört lastbil och buss. Jag har sett sociala orättvisor i min hembygd och i andra kulturer. Jag har upplevt översitteri på arbetsplatser som gjort mig arg. Fast jag helst vill vara snäll.
Det sista året på det gamla årtusendet skrev jag en text om en fattig kvinna i Ecuador. Här ett citat ur den:
”Att vara hängiven social rättvisa och solidaritet är inte de fåtaliga mäktigas vision, men är det något flertalet i vår tid och vår värld längtar efter så är det kärleksfull och rättvis fördelning efter mänskliga behov istället för girighet. Längtan att odla det gemensamma samtidigt som vi ödmjukt värnar om det personliga och unika hos varje varelse, att se frihet som varje människas möjlighet att utvecklas efter sina förutsättningar i hägnet av den trygghet som det gemensamma utgör.”
Sådan är min livs- och världsåskådning, min syn på mina medmänniskor och på människovärdet.
Idealistiskt? Javisst, men utan utopi inget att ta ut riktning på.
Före vår tid var vi nomader, vi levde i slavsamhällen och feodala stater med adel och livegna. Under industrialismens epok delades vi upp i arbetarklass och kapitalägare. Vi arbetare tilldelades en lön som var en bråkdel av det värde vi skapade. Samhället fungerar inte utan oss men vi äger inte makten. Vare sig över våra egna liv eller vårt gemensamma samhällslevande.
Med tiden växte vänster och höger fram i politiken. Högern för de besuttna, vänster för solidaritet och social rättvisa. Nuförtiden sägs det ibland att vänster/höger inte spelar samma roll, rentav är förlegade. Men begreppen lever envist kvar i det allmänna medvetandet och de berör oss dagligen. De allra flesta har en grundkänsla för vad som är vänster och höger.
Nu ska vi välja vårt styre. Vår demokratiska rättighet en gång vart fjärde år.
Jag har inte följt valdebatten så noga, orkar inte lyssna på politiker längre, de talar inte ett språk jag förstår. Men noga har jag följt läget i stort. Hemma och på hela planeten. Min oro för framtiden är djup.
Risken för krig, rentav för kärnvapenkrig, och risken för naturens sammanbrott och för en ekonomisk kollaps blir allt större.
Jag är inte överens med partierna som alla duckar för krigsretoriken som kan leda till storkonflikt (såg en video från krigsmakten nyligen på nätet, “nu rustar vi upp lagom”, som ett krigsspel, gav mig känslan de vill ha krig). Inget parti motsvarar mina ideal och drömmar — och de råder inte bot på min från barnsben skadskjutna självkänsla.
Alla partier har rört sig högerut sedan den nyliberala epoken vann hegemoni på 1980-talet.
Och efter valet när vallöften ska krympas i förhandlingar kommer det visa sig att partiernas makt är begränsad. Den konkurrerar med den dolda makten, den man i USA kallar Deep State, som alltid utövar sin närapå osynliga makt. De icke valda, men ändå mäktiga. Miljardärerna, de multinationella bolagen, krigsmakten, mediaindustrin och många andra.
Likväl spelar begreppen vänster och höger stor roll i politik och media och i diskussioner. Dagligen. Historiskt. Internationellt. Moderaterna vill inte heta Högerpartiet som de gjorde förr. Det var för tydligt. De allra flesta har en känsla för vad som är vänster respektive höger.
Jag röstar inte på vad partierna lovar, kunde rösta på deras ideologi om den var tydlig. Nej, mest på vad de i nutid och förr har uträttat.
Eller — så får det bli detta år — vilken historisk politisk riktning de förknippas med. Utifrån sett eller hur jag ska uttrycka det.
Jag zoomar ut kanske man kan säga.
Om vänstern går framåt kommer det ur ett internationellt perspektiv att betraktas som att det blåser vänstervindar i Sverige. Till skillnad från Tyskland där extremhögern gick fram och CDU-ledaren Merz nu vill bygga Europas starkaste militärmakt. Och eftersom jag i hela livet varit socialist, betraktats av andra som vara vänster, så vill jag att min röst ska vara en del av en internationell vänstervind. För social rättvisa, för fred mellan folken och mellan människor och natur.
En vänstervind kan också leda till regeringsskifte och förhoppningsvis att de allt stöddigare fascistoida krafterna tappar inflytande.
För femtio år sedan, 1976, förlorade socialdemokraterna valet efter 40 år vid makten. Borgerligheten tog över, men först i och med SAFs stora kampanjer på 1980-talet slog deras politik igenom på allvar. I viss mån oavsett färg på regeringarna som började komma och gå. Nu har vi en högerregering som vilar på stöd av ett parti som påminner om den fascism vi aldrig upplevt här hemma. Men som riskerar blomma ut om de får mer makt.
Valet 1976 var ett ödesval. Valet i år på sätt och vis också. Åt vilket håll ska vi vandra?
Rösta på det du tror kan ge vind i seglen för en rättvis, jämlik och hållbar utveckling är min stilla önskan.
Jag har lagt min röst på Vänsterpartiet. Fast egentligen inte på partiet utan på Vänstern. Vänstern som social rörelse.
Som ung var jag världsmedborgare (ja, det fanns en sådan rörelse då) och Provie, för livet. Arbetade för Vietnam och var rädd för atombomber, provsprängningar pågick hela tiden. Men obotligt optimistisk. Jag måste erkänna att jag är mer pessimistisk om utvecklingen den närmaste framtiden nu än då. Men min tro på själva livet, allt levande, kvarstår oförstörd. Så jag håller fast vid mitt urgamla hopp om fred mellan folken och med naturen, för jämlikhet och social rättvisa. Så länge det finns liv finns det hopp. Slitet men sant uttryck.
Mitt val och mina åsikter kan säkert kritiseras sönder och samman både från vänster och höger. Det ger mig ändå sinnesro. Det är mitt. Jag har gjort så gott jag kan för vårt gemensamma bästa hela livet. Jag har som vi alla ett liv att leva fast jag inte längre känner lika mycket en värld att vinna. Mitt rykte må bli en naiv idealist — men vad spelar det för roll? En gång slocknar ju solen, vår livskälla, vem bryr sig om rykten då. Allt jag kan göra är att vara sann mot mig själv och därmed mot er alla här och nu.
En gång höll jag och Anton ’Amalthea’ Nilsson tal på Sergels torg, mot Nicolins 4 oktober-kampanj 1983 när högern intog huvudstaden och en ny epok tog vid. Minns att Anton (då 96 år) förutspådde att miljöfrågan skulle stjälpa kapitalismen. Om man betraktar den i bredaste tänkbara perspektiv kan han mycket väl få rätt.
Frågan är bara vilket samhälle vi får istället? Hur vill vi att det ska se ut? Och hur kan vi staka ut vägen dit?
Vi röstar och stiftar lagar hur vi ska leva tillsammans i vårt samhälle. Individens plats i kollektivet. Kollektivet roll för individen. Enligt naturens lagar lider mitt liv mot sitt slut, fast prognosen säger i och för sig att jag har 24 år kvar. Men jag är mäkta nyfiken på de framtida lösningar människan kommer att skapa för att överleva. Och, som jag drömmer om: leva i harmoni. Det är min röst på vänstern ett utryck för, inte ett gilla för partiets alla nycker.
Hur ser en ideologi ut som förmår länka samman kampen för en levande natur, för fred mellan folken och social rättvisa både lokalt och globalt? Berätta för mig om du vet!
Allt gott till alla!
/ Bernt Lindgren
Utflykt i tid och rum
En kortkort video om utflykt till Fårö, en resa i naturen och minnen, särskilt minnet av en far. Det var en sorgens tid, bror min låg på sjukhus i Visby. Jag pendlade mellan fastland och ö-rike, mellan södra Gotland och Visby. En orolig tid. Resan till Fårö och i minnenas värld blev en trösterik upplevelse.
Ester & Herman
För livet och konsten – i kärlek och solidaritet
En minnes- och stödutställning med verk av
Ester Sörberg Lindgren (1918-2012) och Herman Lindgren (1920-2011)
Ester och Herman levde för konsten. Så länge jag kan minnas var det ett gemensamt intresse som knöt dem samman. Men först i medelåldern blev de själva konstnärer på heltid. Mor hade målat och tecknat långt innan, far svetsat samman skulpturer på rörverkstaden. Mamma var sömmerska och pappa rörmokare.
De var självlärda konstnärer med vanlig folkskola som utbildning. En och annan kurs gick de men i det stora hela självlärda eller autodidakter som det brukar heta.
Ester arbetade med måleri, grafik, teckning och akvareller men även kol, krita och collage. Herman gjorde framförallt skulpturer i metall och trä, men fotograferade också. Hans trädjur som barn får leka med är mycket omtyckta.
Bernt Lindgren
september 2025
Plats: Galleri Fotografi, Hornsgatan 42 i Stockholm
Öppet: alla dagar 12.00-17.00
Utställningstid: 27 september – 5 oktober 2025
Tankar i midsommartid
Här vilar mina fötter
I varandra
En vacker syn
De som burit mig land och rike runt
Genom skog och över fjäll
Längs vägar och järnvägar
Ut på luffaräventyr i stora världen
De ser ännu unga och friska ut
Fast jag blivit lite till åren
Hela vårvintern var den ena ur form
Varje steg en pina
Nu mår vänsterfoten bättre
Och högerfoten njuter av passformen i samvila
De är ett otroligt radarpar
När den ena står stadigt på fast mark
Rör den andra sig i luften framåt
Och i växelverkan flyttar de hela mig
Min kropp och själ i den riktning jag vill
Över stock och sten
Inga hjul, ingen ratt
Alltmedan jag försjunker i minnen
Eller ser en humla suga nektar
En människa le mot mig
Eller smider planer för framtiden
Simultant med knoppen längst upp
Så stegar de på tillsammans av sig själva
Mina fina fötter
Helt otroligt vilken skapelse vi är!
Jag vilar ut i hängmattan från Ecuador
Hos bror min vid det kalkstensvita huset
Där en gång mor och far levde
På filten som är kvar sen min barndom
Slumrar
Drömmer
Vaknar och finner en gnutta ro
Det porlar i dammen som far byggde
Minns han var så hemlighetsfull
Men så var han också lite full av sjutton ibland.
Vallmon lyser röd intill min rullande koja
Höga prästkragar vita vid tvättlinan
Pannmuren nymålad och blå.
Jag finner en gnutta ro
Men oron ligger på lur
Och längtan sinar aldrig
Denna livets drivkraft
Längtan bort, hem och till den en håller av.
Oron värker av vad människor gör med vår planet
Mot varandra och naturen
Vi kan inte leva utan varandra
Vi kan inte leva utan naturen
Men vi krigar
Inbördes, mellan nationer, och alla mot alla.
Lägger ofattbara resurser på vapen
Vapen så kraftiga att vi kan ta kål på livet
I varje fall det mänskliga, andra liv kommer överleva.
Jag vet inte vad jag ska göra
För att få stopp på eländet
Det kan vi bara göra tillsammans
I en världs-medborgerlig rörelse för fred och frid
Med varandra och naturen.
I en folklig rörelse för livet
Som värnar allt levande
Istället för kapitalackumulation och girighet.
Sån är min dröm denna härliga midsommartid
När längtan står som spön i backen.
Kärleksfull längtan
Längtan efter rättvis fördelning efter mänskliga behov istället för girighet
Längtan att odla det gemensamma samtidigt som vi ödmjukt värnar om det personliga
och unika hos varje varelse
Ser friheten som varje människas möjlighet att utvecklas efter sina förutsättningar
i hägnet av den trygghet som det gemensamma utgör.
Ja, jag vet, det är väl naivt av mig att hysa förhoppningen
När människor dör i Gaza, Ukraina, Teheran och Tel Aviv
Men hoppet kan jag inte överge
Trots att jag förstår den realpolitiska striden
Kampen för hegemoni
Kampen för oberoende och frihet
Förra seklet tillhörig Globala Nord
Detta nya millennium utan tvekan alltmer Globala Syd
Måtte det leda till en rättvisare balans för allas väl
Måtte imperier på nedgång sansa sig
Måtte de på uppgång besinna sig
Innan det är för sent.
Indien är idag världens folkrikaste nation
har rymdindustri som lyckats landa på baksidan av månen
avancerad dataindustri
Indien är en av kärnvapenmakterna
Men har alltjämt ingen plats i FNs säkerhetsråd där små före detta kolonialmakter
däremot är permanenta medlemmar
Det är så klart inte vare sig rätt eller hållbart
Vare sig vi vill eller inte så pockar det på förändringar
Som helt säkert är på väg.
Israels attack på Iran ställer världen inför kval
Det handlar inte om Netanyahu eller Khamenei
Det handlar om folkrätt och världens framtid
Om makten ska centreras eller fördelas
Det vet så väl alla som en gång varit koloniserade
Blir det krig med stormakter i allians
kommer det att drabba Israel, Palestina och Iran
länderna i Mellersta Östern
Det kommer att påverka oss alla världen över
Läste att Trump ska ge besked om två veckor
Om USA ska avfyra en GBU-57 bunker-buster bomb mot Iran
B-2 stridsflyg kapabla att bära bomben finns redan på Diego Garcia
Krigsbasen i Indiska Oceanen som använts frekvent i krigen mot Afghanistan och Irak
Basen som byggdes i en brittisk koloni i Chagos-arkipelagen
Att människor levde där sedan länge ett enkelt men friskt liv med fiske brydde man sig inte om
De tvingades bort och blev flyktingar på Mauritius
Dit jag for när 2000-talet var nyfött för att skildra deras öde
Med en nyinköpt DV-kamera
Lizette, den magra men urstarka kvinnan som gick i spetsen för deras kamp för upprättelse
Hon satte ouplånligt starka spår i mig
Alltid ska jag bära lite dåligt samvete att det aldrig blev en film av intervjun med henne
och alla andra då för 25 år sedan
Nu kan krigsbasen bli källa till i värsta fall ett tredje världskrig
Det handlar inte bara om Iran, ayatollohr och dess befolkning, det handlar om oljeresurser och ett strategiskt läge mellan Europa, Mellanöstern, Centralasien och Asien.
För att förstå
Livet
Världen
Måste vi byta utsiktspunkt då och då
Måste vi lyssna på alla
Måste vi odla en diplomatisk ådra
Hur mycket vi än tror att just vi har rätt.
Det är en försåtligt enkel sak att vara övertygad om sin egen förträfflighet
En helt annan att inse vad som verkligen pågår utanför.
Jag har kämpat efter förmåga för fred och social rättvisa
Så till den milda grad att jag varit nära vissna ner
Det vill jag inte, jag älskar livet
Drömmer alltjämt om en värld i harmoni.
Kamp
för
Social rättvisa
för
Fred
för
Naturen
Se där de tre saker en global folklig rörelse måste länka samman
Om vi ska överleva som art
De hänger ihop så intimt.
Vi letar alltid efter ljuset
Efter hopp och tro
Efter gemenskap
Efter kärlek.
Jag har letat hela livet
Nu vet jag att den finns
I mitt en-samma liv samman med mig själv
Det gör mig lycklig
Kärlek är inget man sparar på ett konto
Inget man lånar ut mot ränta
Det finns egentligen ingen olycklig kärlek
Bara sann kärlek
Kärlek flödar när den får gro
Den är sig själv nog
Den är livets drivkraft.
Jag har aldrig förstått bibelns tankesätt
— Du skall älska din nästa såsom dig själv
Älska mig själv?! Aldrig gjort det ju —
Men kanske efter alla år att jag gör det litegrann.
I alla fall idag
Dammen är rengjord, vattnet rent och klart, stenar och glasbitar blänker på botten
Fontänen porlar
Det är sommar
Det är varmt
Jag känner mig utvilad idag efter en slitsam höst och vinter
Ja, efter galet många slitsamma år.
Jag är så tacksam för den kärlek och omtänksamhet människor visar mig
Jag önskar så innerligen att den ska omfatta alla människor
Oavsett var i världen och under vilken regim de än må leva sin liv.
Nu är stilla sommarkväll
Ljust och varmt
Fåglar språkar på avstånd
Vallmon lyser klarröd
Kvällssolen lyser på vattenspegeln i dammen
Jag sitter i min rullande koja
Skjutdörren i sidan helt öppen
Ser ut över min lilla trädgård i trädgården
Med blommor på stenvasten som bror min planterat
Just nu tacksam att bara få vara
Tacksam att vara född.
Lås oss ta vara på mid-sommartiden
På varandra
På livet
Allt gott till alla
Bernt L