Far och son

Konstboken

FOTOGRAFISKA BERÄTTELSER #6

Pappa visar mig en av sina konstböcker. Kanske är jag sex år. I så fall är far trettiofyra. Sedan levde han till 91. Kameran står i gräset och exponerar oss med självutlösare, men Herman har regisserat bildens komposition och innehåll. Svårt att förstå hur han hinner inta sin position och se så naturlig ut.

Den fina bilden är klistrad på en pappskiva. Den har fått namnet ”Konstboken” för den var insänd till en fototävling. På baksidan står också antecknat: Zeiss Ikon, bländare 6.3 och 1/125 sekund exponeringstid. Kameran hade en utfällbar bälg mellan objektiv och filmplan. Mamma hade köpt den på avbetalning när hon arbetade som sömmerska. Kameran finns kvar än idag men fungerar inte längre.

Jag kan inte minnas när bilden togs. Men boken om svenska målare känner jag väl igen. Hittar den inte. Hoppas den kommer fram, det gör den säkert, vill gärna bläddra i den.

Vi den här tiden och under sådär trettio år var pappa rörmokare. Många är de hus i Stockholm där han arbetat. Hans och mammas intresse för konst var stort, så stort att de båda två blev konstnärer senare, så kallade autodidakter, självlärda utan konstskolor bakom sig. Söndagar gick vi ofta på konstgallerier på stan. Det tyckte jag var tråkigt som grabb så än idag har jag svårt med gallerier.

Av mig blev ingen konstnär, men nog väckte mina föräldrar ett intresse för bild i alla fall. Och jag blir mycket glad av det här fotografiet. Det vilar en harmoni och berättarglädje i det och kärlek mellan far och son. Långt senare i livet gled vi sorgligt nog ifrån varandra fastän ingen av oss ville. Vi försökte komma närmare igen och var på väg att lyckas när döden kom emellan. Den rackaren. Men som sagt, fotografiet gör mig glad och tacksam över allt livet ger. Och det berättar om den närhet som ju fanns.

Det visste nog pappa när han lät kameran exponera oss.