Midsommardans på Medborgarplatsen i Stockholm 1977
En midsommarnattsdröm har jag aldrig sett. Men drömmar kring midsommar har jag haft. Fastän jag egentligen inte är så förtjust i storhelger.
Förra året skrev jag i en facebook-text: ”För mig följer en gnutta vemod med den ljusa helgen. Det vänder mot midvinter. Och för alla oss som lever ensamma blir längtan starkare efter någon att dela livet med även om vi är nog så självgående och älskar livet som det är. Dock: Varje människa är En-Sam, samman med sig själv i oro och harmoni, men vi längtar alla att odla det gemensamma.”
Medborgarplatsen 1977.
Ja, storhelger ökar ensamhetskänslan hos ensamma, alla som inte har någon livskamrat, barn, barnbarn, syskon eller föräldrar. Helgerna är familje-, släkt- och vänkretsfester. Jag har många vänner, lite familj och en stor släkt. Men det hjälps inte, storhelgerna blir sällan det avbrott i vardagslivet för mig som de kunde vara. Till del beror det på min personlighet, inte enstörig men van att vara med mig själv.
Medborgarplatsen i Stockholm 1977
Visst behöver vi samlas till fest, få vila från slitsam vardag. Det är bara det att jag tycker om vardagslivet och tycker att det knyts för stora förväntningar på helg. Midsommar är så stort så alla måste bara ha en storartad lycklig helg. Allt annat är misslyckat. Snudd på en skam att vara ensam.
Det heter Glad midsommar. Inte som vid juletid God midsommar. Vi önskar varandra en glad helg. Som om vi inte alltid borde önska varandra en glad tid.
Faktum är att jag inte minns särskilt många midsomrar. De är rätt få som satt varaktiga spår.
Midsommardans på Bottarvegården i Vamlingbo på södra Gotland 2017
Men midsommaren för två år sedan minns jag. Vi hade ställt i ordning en utställning på Bottarvegården på södra Gotland med mor och fars verk. Två konstnärer och en salig blandning av måleri, skulptur, akvarell, foto, grafik och sömnad, som fick recensenten i en tidning att bli yr. Men jag och många andra gillade idén, den var rolig. Där fanns något för alla och den speglade deras mångsidighet.
Där på Bottarvegården i Vamlingbo firades midsommar med majstångsresning och dans. Det var en fin stämning och jag kände mig ovanligt midsommarglad.
Kopparberg 2018
Förra året var jag i Kopparberg. En trakt som fick ta emot många flyktingar för några år sedan, i förhållande till befolkningen väldigt många. Raka motsatsen till Danderyd. SD fick många röster här, trakten är avfolkningsbygd och arbetsplatser och affärer försvinner. Midsommarfirandet med majstångsresning, musik och dans hölls mitt i samhället på en fin plats med gräsmatta och gamla hus. Och det var en strålande varm stämning där jag kände mig rent lycklig bland många nyanlända som verkade trivas.
Kopparberg 2018
Lite vemodig var jag dock för jag saknade en ovanligt speciell vän just då.
Kopparberg 2018
I år struntar jag i midsommar. Eller firar med mig själv. Med en promenad på stan kanske – det blir väl jag och alla turister.
Kopparberg 2018
När jag var barn firades midsommar i Fredhäll där vi bodde. Det var musik och dans i parken. Det försvann för länge sedan. Nu är det inte många midsommarfester kvar i staden. Skansen förstås, som om det vore en museal angelägenhet, och några till men inte i varje stadsdel. Inte i kvarteren där människor bor tillsammans som grannar. Särskilt inte på gentrifierade Södermalm.
Kopparberg 2018
Inte vet jag när det blev så men av någon anledning ska alla till ”landet” på midsommar. Och alldeles särskilt till skärgården och Dalarna.
Kopparberg 2018
Alla kulturer behöver traditioner, men ibland får jag en känsla av att våra helgtraditioner upprätthålls mera till formen än innehållet. Det skapar en slags ihålig trygghet att allt är sig likt men inte den slags trygghet som vi mår riktigt bra av. Och nästan döljer för oss att samhället ändras i rasande fart nu.
Kopparberg 2018
Om ni inte känner er som den mest lyckade midsommarfiraren så ville jag bara säga att det gör inte jag heller.
Hursomhelst önskar jag både er och alla andra en Glad midsommar. Och att ni låter glädjen över själva livet spira och spritta i er även när helgen är över, när vi går mot mörkare tider men har nästan hela sommaren kvar.
Kopparberg 2018
Att det vänder och vi börjar resan mot midvinter kan föra med sig vemod. Men förra hösten hände något bra för mig. Förr räknade jag under hösten dagarna till midvinter som tröst för att då vänder ljuset tillbaka. Under året 2018 var jag tröttare än vanligt och upptäckte att de allt mörkare dagarna istället gav mig ro, tog mig i sin famn för att ge vila, om jag bara accepterade mörkret som skydd.
Kroppen behöver ljus men sinnet kan finna ro även i mörker. Men dit är långt nu, nu är tid att glädjas åt ljuset och värmen. Vandrare som jag är i kropp och själ njuter jag av långa promenader och ser, hör, känner, luktar, minns och fantiserar om tid som kommer. Är i då, nu och framtid samtidigt. Att vara på väg ger ro; på väg genom staden, genom skogen, genom livet …
Glad midsommar till alla som hittade in på min internetsida och läst ända hit!
Den kom att få stor betydelse för att Sverige senare under 1960-talet avstod från att skaffa kärnvapen. I spetsen för den kampen stod många kvinnor, flera verksamma i det socialdemokratiska partiet. Margot Wallström bryter nu den traditionen.
Hanna Gabrielsson är doktorand och leder projektet där diskussionerna i grupp utifrån bilder var och en tagit blir en del i ett större forskningsarbete. Efter diskussion i gruppen bestämde man sig för att göra en fotoutställning av bilderna grupperade i teman och med texter till. Hanna säger att i Photovoice är det deltagarna som styr och det är deras röster som förmedlas i bild och text. Tillsammans formar de en berättelse till oss för att skapa förändring.
