Hem Blogg Sida 6

Malmbanan

Malmbanan

FOTOGRAFISKA BERÄTTELSER #3

Malmbanan mellan Luleå och Narvik

De utstrålar en enorm kraft loken som drar malmtågen, stora som tre vanliga lok. Tunga i sig och tyngden av malmen i det långa tåget närmast ofattbar. Nästan lika ofattbart är det för mig, som själv arbetade med järnvägsspår tjugo år, hur man lyckades bygga banan högt uppe till fjälls i arktiskt klimat. Utan tillgång till de sofistikerade maskiner och verktyg vi hade under min tid.

Mellan 1882 och 1887 byggdes delen Luleå till Gällivare och mellan 1898 och 1902 banan från Gällivare till Narvik i Norge, även kallad Riksgränsenbanan. I Norge kallas den Ofotenbanan.

Att man kunde bygga den i branta lutningar och bergig terräng så snabbt som på sex respektive fyra år är imponerande. Runt 4000 arbetare lär ha deltagit i bygget. Många dog och är begravda på Rallarkyrkogården i Björkliden.

Malmbanan mellan Kiruna och Riksgränsen var den första längre järnväg i Sverige som elektrifierades, redan 1915. Också det en bedrift av stora mått. Se på de tunna ledningarna ovan loket på bilden! Och betänk att i de susar energi från vattenkraftverk i de stora älvarna fram, trots sin osynlighet så kraftfull att den orkar dra ett malmtåg i uppförslut med en vikt på upp till 8 600 ton samt 30 tons axeltryck.

Fotografiet är taget i Abisko vid Torne träsk i Lappland i slutet på 1970-talet. Vid den tiden var trakten unik på så sätt att det bara gick att komma dit med tåg. Det fanns ingen väg, bara järnväg. Många kom för att starta sin vandring på den långa Kungsleden. Att se vandrare med välpackade ryggsäckar stiga av tåget i fjällvärden men inga bilar i sikte gav trakten en alldeles speciell karaktär som jag tyckte mycket om.

 

Bildarkiv

 

 

Blanchisseuse

Barn i byn Blanchisseuse på Trinidad

FOTOGRAFISKA BERÄTTELSER  #2

Två barn i byn Blanchisseuse på Trinidad

De var nyfikna på mig och jag på dem. De lekte i backen där vi bodde några veckor för länge sedan. Vi hade kommit med båt från England över Atlanten. Det tog två veckor. Idag flyger man samma sträcka på tio, tolv timmar. Att färdas till fots, till vägs och stigs, över räls eller vatten, är att låta sinnen och själ förnimma färden genom natur och kultur i en takt som gör den förståelig och full av upplevelser och överraskningar. Njutbar. I en flygande plåtmaskin går man miste om nästan allt även om det i och för sig är spännande att flyga. Fast då helst i ett segelflygplan.

Pojken lekte med en överbliven fälg, han satte fart på den och styrde med pinnen. En enkel vanlig leksak världen över. I varje fall förr, men jag tror nu också.

 

 

Lokstallet

FOTOGRAFISKA BERÄTTELSER  #1

De välvda takbågarna, ljuset, atmosfären.
I lokstallets – eller driftverkstadens – travershall i Hagalund arbetade jag mitt första år på järnvägen innan jag blev banarbetare för underhåll och byggnation av spår.


Den gamla travershallen var vacker att se när solen riktade sina strålar mot golvet. Den kändes trygg och jag trivdes där. Men luften var inte så bra. På bilden spyr lokomotorn ut dieselavgaser. Skiftgången också ohälsosam.


Traversen var golvgående och inte hängande i tak som vi gärna associerar med travers. Från bangårdens olika spår körde vi in loken som sedan flyttades i sidled för att komma in på rätt verkstadsspår. Det var ett logistiskt pussel som krävde tankeförmåga att få in och ut dem på rätt spår och i rätt ordning beroende på vilket tåg de skulle dra. Lokförarna hämtade loken där de stod uppställda på bangården.

 

 

Per Anders Fogelström om kärnvapen

Per Anders Fogelström

Nyligen meddelade utrikesminister Margot Wallström att Sverige inte kommer att skriva under FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Utan att vara insatt i alla detaljer och alla tänkbara förhandlingspositioner så tror jag det är ett stort misstag. Det sänder ut helt fel signal. 1959 skrev Per Anders Fogelström tillsammans med Roland Morell boken “Istället för atombomb”. Istället för atombombDen kom att få stor betydelse för att Sverige senare under 1960-talet avstod från att skaffa kärnvapen. I spetsen för den kampen stod många kvinnor, flera verksamma i det socialdemokratiska partiet. Margot Wallström bryter nu den traditionen.

SVT skriver 12 juli: “I juli för två år sedan röstade 122 länder igenom FN:s konvention om kärnvapenförbud. Då röstade Sverige ja till avtalet, men skrev inte under något. Orsaken var att det uppstod en inhemsk debatt, där både ledare för USA och Nato uttalade sig.”

För två år sedan firades 100-årsminnet av Per Anders Fogelströms födelse. Jag skrev då artikeln “Per Anders Fogelström 100 år” i Föreningen Arbetarskrivares tidskrift KLASS om hans betydelse för kampen för fred, en sida av honom som inte är lika känd som hans författarskap. Han var under fjorton år ordförande för Svenska freds- och skiljedomsföreningen.

Beslutet att inte underteckna kärnvapenkonventionen är taget under stark press från NATO och öppnar dörren för en svensk anslutning. Regeringen hänvisar till att det inte finns stöd i riksdagen för att skriva under avtalet. Den har dock full rätt att göra det och stort stöd av svenska folket. Runt 80% är för att underteckna avtalet. Senare behövs riksdagens stöd för att ratificera det.

Kärnvapenhotet har ökat på senare tid när stormakterna börjat tala om att använda taktiska atombomber i lokala konflikter. En svensk anslutning till NATO skulle innebära att alliansen upprättar baser i Sverige, sannolikt även med kärnvapen. Ett storkrig med Ryssland skulle innebära att svenskt territorium blir krigsskådeplats.

Kampen för fred och mot kärnvapen är lika viktig idag som på 1950- och 60-talet.

Lär om Kärnvapen är ett webbaserat utbildningsmaterial från Svenska Läkare mot Kärnvapen.
Vi behöver alla lära mer om atomvapen och dess konsekvenser.

 

Tankar i midsommartid

Midsommardans på Medborgarplatsen.

Midsommardans på Medborgarplatsen i Stockholm 1977

En midsommarnattsdröm har jag aldrig sett. Men drömmar kring midsommar har jag haft. Fastän jag egentligen inte är så förtjust i storhelger.

Förra året skrev jag i en facebook-text: ”För mig följer en gnutta vemod med den ljusa helgen. Det vänder mot midvinter. Och för alla oss som lever ensamma blir längtan starkare efter någon att dela livet med även om vi är nog så självgående och älskar livet som det är. Dock: Varje människa är En-Sam, samman med sig själv i oro och harmoni, men vi längtar alla att odla det gemensamma.”

Medborgarplatsen 1977.

Ja, storhelger ökar ensamhetskänslan hos ensamma, alla som inte har någon livskamrat, barn, barnbarn, syskon eller föräldrar. Helgerna är familje-, släkt- och vänkretsfester. Jag har många vänner, lite familj och en stor släkt. Men det hjälps inte, storhelgerna blir sällan det avbrott i vardagslivet för mig som de kunde vara. Till del beror det på min personlighet, inte enstörig men van att vara med mig själv.

Medborgarplatsen i Stockholm 1977

Visst behöver vi samlas till fest, få vila från slitsam vardag. Det är bara det att jag tycker om vardagslivet och tycker att det knyts för stora förväntningar på helg. Midsommar är så stort så alla måste bara ha en storartad lycklig helg. Allt annat är misslyckat. Snudd på en skam att vara ensam.

Det heter Glad midsommar. Inte som vid juletid God midsommar. Vi önskar varandra en glad helg. Som om vi inte alltid borde önska varandra en glad tid.

Faktum är att jag inte minns särskilt många midsomrar. De är rätt få som satt varaktiga spår.

Bottarvegården midsommar

Midsommardans på Bottarvegården i Vamlingbo på södra Gotland 2017

Men midsommaren för två år sedan minns jag. Vi hade ställt i ordning en utställning på Bottarvegården på södra Gotland med mor och fars verk. Två konstnärer och en salig blandning av måleri, skulptur, akvarell, foto, grafik och sömnad, som fick recensenten i en tidning att bli yr. Men jag och många andra gillade idén, den var rolig. Där fanns något för alla och den speglade deras mångsidighet.

Där på Bottarvegården i Vamlingbo firades midsommar med majstångsresning och dans. Det var en fin stämning och jag kände mig ovanligt midsommarglad.

Kopparberg midsommar

Kopparberg 2018

Förra året var jag i Kopparberg. En trakt som fick ta emot många flyktingar för några år sedan, i förhållande till befolkningen väldigt många. Raka motsatsen till Danderyd. SD fick många röster här, trakten är avfolkningsbygd och arbetsplatser och affärer försvinner. Midsommarfirandet med majstångsresning, musik och dans hölls mitt i samhället på en fin plats med gräsmatta och gamla hus. Och det var en strålande varm stämning där jag kände mig rent lycklig bland många nyanlända som verkade trivas.

Kopparberg 2018

Lite vemodig var jag dock för jag saknade en ovanligt speciell vän just då.

Kopparberg 2018

I år struntar jag i midsommar. Eller firar med mig själv. Med en promenad på stan kanske – det blir väl jag och alla turister.

Kopparberg 2018

När jag var barn firades midsommar i Fredhäll där vi bodde. Det var musik och dans i parken. Det försvann för länge sedan. Nu är det inte många midsommarfester kvar i staden. Skansen förstås, som om det vore en museal angelägenhet, och några till men inte i varje stadsdel. Inte i kvarteren där människor bor tillsammans som grannar. Särskilt inte på gentrifierade Södermalm.

Kopparberg 2018

Inte vet jag när det blev så men av någon anledning ska alla till ”landet” på midsommar. Och alldeles särskilt till skärgården och Dalarna.

Kopparberg 2018

Alla kulturer behöver traditioner, men ibland får jag en känsla av att våra helgtraditioner upprätthålls mera till formen än innehållet. Det skapar en slags ihålig trygghet att allt är sig likt men inte den slags trygghet som vi mår riktigt bra av. Och nästan döljer för oss att samhället ändras i rasande fart nu.

Kopparberg 2018

Om ni inte känner er som den mest lyckade midsommarfiraren så ville jag bara säga att det gör inte jag heller.

Hursomhelst önskar jag både er och alla andra en Glad midsommar. Och att ni låter glädjen över själva livet spira och spritta i er även när helgen är över, när vi går mot mörkare tider men har nästan hela sommaren kvar.

Kopparberg 2018

Att det vänder och vi börjar resan mot midvinter kan föra med sig vemod. Men förra hösten hände något bra för mig. Förr räknade jag under hösten dagarna till midvinter som tröst för att då vänder ljuset tillbaka. Under året 2018 var jag tröttare än vanligt och upptäckte att de allt mörkare dagarna istället gav mig ro, tog mig i sin famn för att ge vila, om jag bara accepterade mörkret som skydd.

Kroppen behöver ljus men sinnet kan finna ro även i mörker. Men dit är långt nu, nu är tid att glädjas åt ljuset och värmen. Vandrare som jag är i kropp och själ njuter jag av långa promenader och ser, hör, känner, luktar, minns och fantiserar om tid som kommer.  Är i då, nu och framtid samtidigt. Att vara på väg ger ro; på väg genom staden, genom skogen, genom livet …

Glad midsommar till alla som hittade in på min internetsida och läst ända hit!

 

Kampen i vardagen

Att leva med ryggmärgsbråck

Det blir mycket stängda dörrar överallt, ibland skulle man vilja vara fri som en fågel. Så lyder bildtexten till en vacker bild av en fågel på glidflygning plåtad av en av fotograferna i utställningen ”Att leva med ryggmärgsbråck” som öppnade 1 mars på Hornstulls bibliotek. Den har tidigare visats på Spinaliskliniken i Frösundavik. Jag hade i höstas glädjen att få hjälpa till med den digitala bildbehandlingen innan fotografierna gick i tryck.

Bilderna är tagna av människor med ryggmärgsbråck, en medfödd missbildning i ryggmärgen. Den leder i de flesta fall till olika grad av funktionsnedsättning.

Utställningen ingår i ett forskningsprojekt om livsvillkoren för vuxna med ryggmärgsbråck. Bilderna är ett resultat av en metod som kallas Photovoice som innebär att människor med fotografins hjälp skildrar problem och glädje i sin vardag.

Hanna Gabrielsson är doktorand och leder projektet där diskussionerna i grupp utifrån bilder var och en tagit blir en del i ett större forskningsarbete. Efter diskussion i gruppen bestämde man sig för att göra en fotoutställning av bilderna grupperade i teman och med texter till. Hanna säger att i Photovoice är det deltagarna som styr och det är deras röster som förmedlas i bild och text. Tillsammans formar de en berättelse till oss för att skapa förändring.

Det var deltagarna själva som ville göra en utställning av materialet som annars bara skulle blivit en del i hennes forskningsarbete. På så sätt når de många och förhoppningsvis också beslutsfattare. Det viktiga med bilderna är inte att de skulle vara mästerfotografier utan att med bildens hjälp skapa en berättelse.

Fotografernas berättelse om hur deras liv gestaltar sig – med vardagliga problem som de flesta av oss aldrig ens behöver ägna en tanke – berör mig starkt. Som människor har vi så olika förutsättningar att leva vår liv, men alla liv ska levas och med gemensam förståelse för att vi är olika, är skapta olika, så kan vi tillsammans i vårt samhälle skapa goda förutsättningar för alla att leva ett rikt liv.

Jag tänker att metoden Photovoice egentligen är en självklar sak. I vår tid med billiga digitalkameror och mobiler med bra kamera så kan alla berätta om sina liv i bild. Jag skrev i en liten bok kallad Arbetsfotografier med bilder om arbetslivet att vi ofta vet mycket lite om varandras arbetsvardag men att det är en spännande värld för andra att ta del av. Jag kunde lika väl ha skrivit att vi vet ofta mycket lite om varandras vardag, om varandras liv, och att vi tack vare den digitala tekniken lättare kan berätta om den, göra våra röster hörda i bild.

Kampen i vardagenDorothee Riedel, samordnare för utställningen, sätter upp ett foto av Fatos Bajrami

Jag hoppas många vill ta vägen förbi Hornstulls bibliotek och ta del av utställningen ”Att leva med ryggmärgsbråck” som visas hela mars. För att få inblick i hur dessa människors problem och glädjeämnen i vardagen ter sig. Men också för att inspireras att själva berätta i bild om sina egna liv.