Hem Blogg

Olika minnesgravar

Vårens första cykeltur gick till Skogskyrkogården.

Knappelskär

Skogskyrkogården – till minne av livet

Efter en begravningsakt i Heliga korsets, Trons och Hoppets kapell på Skogskyrkogården öppnar sig stora utgångar för de sörjande, de möts av himlavalvet, meditations-lunden och dammen med näckrosor, de möts av ljuset och livet. Som om de som slutat leva säger: minns oss, men gå ut i livet nu och LEV den stund ni har kvar på jorden. Hedra oss döda genom att hylla livet!

För snart tio år sedan gick båda mina föräldrar bort, i november och januari. Sedan dess har jag tillbringat många långa stunder på Skogis, världsarvet Skogskyrkogården. För att pyssla om deras grav, för att minnas och känna saknad. Men mest för att leva, för att njuta av den paradisiska skapelse som Skogis är. Trots att där bor så många som slutat leva så är det inte sorgens boning i första hand utan ett stycke vild och skapad natur där de dödas andeväsen och fåglarna sjunger i kör utan dirigent: Lev! Nu, inte sedan. Livet är en kamp och en gåva som måste levas med kropp och själ år efter år så gott vi förmår. Med alla sinnen.

Ett litet bildspel med fotografier från Skogskyrkogården i Stockholm › till minne av livet.

Skogskyrkogården

Vandra ensam

Vandra ensam — tillsammans med allt
— minnesbilder från en vandring mellan Enafors och Ljungdalen.
Liv och arbete på Gotland
— gamla bilder från Fide, Hamra och Kettelvik på Sudret.

Fjällbild

En mosaik av bilder visar jag på Hornstulls bibliotek under mars;
till en början fjällbilder, sedan skiftar motiven till gotländska under månadens gång.
Stora och små, färg och svartvitt, matta och halvblanka i en enda röra.

Silverfallet

Jag längtar ut
Längtar bort
Längtar hem
Jag längtar …

Hornstulls bibliotek, Hornsbruksgatan 25, T-Hornstull.
Öppettider:

Måndag 10:0019:00
Tisdag 12:0019:00
Onsdag 10:0019:00
Torsdag 10:0019:00
Fredag 10:0018:00
Lördag 12:0016:00
Söndag Stängt

Odd Uhrbom

… och tankar om fotografins betydelse

Om författare, politiker, fotografer och idrottare kan man ibland höra att de är stora, rentav Boken Gruvagiganter. Ibland, typ Norén, kallas de till och med genier.

Finns det sjuksköterskor som är stora? Om så, varför hör vi inte det om dem? Varför anordnas inte vårdgalor likaväl som filmgalor? Varför får de inga priser, inte ens skäliga löner?

Nej, det är mer meningsfullt att tala om både konstnärer och sjuksköterskor som att de betyder något. Och det gör ju alla, mer eller mindre. Eliter är i sig själva aldrig fullkomliga, utan breddens fundament att vila på skulle de rentav sakna  mening.

I Svensk fotografi — klingar inte det lite som Svenskt Tenn? — skulle man kunna tro att tio fotografer räknas in. I varje fall är det ungefär så många namn som ofta nämns som de ’stora’. Ändå är det få människor som på rak arm kan räkna upp de berömda fotograferna.

Att tala om fotografer och konstnärer av betydelse är mera meningsfullt. Med betydelse kan man mena att de skapat verk som spelar roll för många betraktare; eller att deras verk blivit en del av händelsekedjor som fått stor betydelse, ibland rentav för hela samhället. Eller förstås bådadera, eller på andra sätt man kan tänka sig.

Fotografen Odd Uhrbom dog nyligen. Han föddes 1941 och tillhörde inte de fotografer som blivit kända för en bred allmänhet, inte ens bland alla fotointresserade. Hans namn nämns sällan jämte Strömholm, Petersen eller Klum. Inte många kvinnliga fotografer heller för den delen.

Ändå vill jag tro att Odd Uhrbom haft större betydelse för hela samhället än många berömda fotografer.

Odd Uhrbom föddes i Köping. Arbetade en tid på fabrik och under tre år på 1960-talet gick han på fotoutbildningen vid Kursverksamheten i Stockholm med inriktning på reportagefotografi. Det var i den verksamheten fotografen Christer Strömholm började undervisa på fotokurser, de som senare blev Fotoskolan, till och med kallad Christer Strömholms fotoskola. Skolan utbildade runt 1200 fotografer mellan 1962 och 1972. Många duktiga fotografer men de flesta okända.
Bilder ur boken Gruva

Odd Uhrbom var en av dem. Efter fotoskolan for han till Malmberget för att skildra gruvarbetarna i LKAB. Odd visade sina bilder för Sara Lidman, folkkär författare med rötter i Norrland, och föreslog att de tillsammans skulle göra en bok.

Så blev det. Sara intervjuade gruvarbetarna och skrev ner deras berättelser och Odd gav dem ett bildansikte.

Boken kom ut 1967. Hur många av gruvarbetarfamiljerna som läste den i Malmfälten vet väl ingen, men vi kan vara säkra på att rätt många gjorde det. Vid den här tiden rådde — som så tydligt framgår av Saras texter — ett stort missnöje i gruvsamhällena hur statliga LKAB behandlade arbetarna. Det gällde löner och arbetsmiljö men också hur de värdesattes som människor.

Alla människors lika värde skriver de flesta under på. Ändå vet vi att människor värderas olika i klassamhällen. Som en i arbetarklassen vet jag att självkänslan är aningen skadskjuten redan från livets början. Till och med de som gör den så kallade klassresan dras ofta med det livet ut. Känslor lever sitt eget liv och är knepiga att styra. Självförtroende kan vi bättra på genom träning, självkänslan kräver mycket mer. Den kräver att vi lyfter oss tillsammans.

Odd Uhrbom såg gruvarbetarnas slit och umbäranden, och gjorde deras liv synligt för oss. De kände sig sedda. Så tror i alla fall jag utifrån min egen livserfarenhet.

Odd bidrog till att stärka deras självkänsla, att våga lita till sig själva och vara modiga.

I början av december 1969 bröt den stora Gruvstrejken i Kiruna, Malmberget och Svappavaara ut. I två månader strejkade 5 000 tusen gruvarbetare i Malmfälten. De fick till och med kämpa utan stöd från ledningen i sitt eget fackförbund — deras strejk kallades vild — men de hade ett grundmurat stöd hos befolkningen runtom i landet. Orsakerna till strejken var objektiva: dåliga löner och arbetsmiljöförhållanden och att de fått nog av att känna sig hunsade av tidsstudiemän och bolagsledning. Men till den subjektiva faktorn att lita till sig själva och egna krafter bidrog säkerligen Odds och Saras bok. Hur mycket går så klart inte att mäta och det är inte det viktiga.

Men att den fick betydelse är många med mig övertygade om.

Odd Uhrboms fotografier spelade roll och han är på så sätt en fotograf av stor betydelse trots att han sällan nämns som en av de stora.

Hans bilder bidrog till förändring av samhället. Ty så stor var gruvarbetarnas strejk att den nytillträdde statsministern Olof Palme såg sig tvungen att åka upp till Malmfälten och delta på gruvarbetarnas stormöten.

Gruvarbetarnas två månader långa kamp gav råg i ryggen till många andra att kämpa för sina arbets- och levnadsvillkor under 1970-talet. De reformer som genomfördes under decenniet — LAS till exempel som Lööf och Löfven tar udden av nu — var ett resultat av den kampen.

Svenska Arbetsgivareföreningen (numera Svenska Näringsliv) var bekymrade över vänstervågen och rentav rädda för den ’vilda’ kampen på arbetsplatserna. Redan 1971 började direktören Sture Eskilsson — han som senare skrev boken ”Från folkhem till nytt klassamhälle, ett högerspöke berättar” (Fisher & Co 2005) — anlägga moteld. Den kulminerade 1983 med den stora manifestationen 4 oktober då SAF genomförde en stor demonstration i Stockholm. Så följde den långa perioden av ökade klyftor i samhället som vi inte sett slutet på än och som urholkar demokratin.

Odd Uhrboms fotografier fick en direkt betydelse för hela samhället som knappast går att överskatta. Och idag har de ett dokumentärt värde i vår historia och i fotografins historia.

Kanske kan de än idag inspirera många att kämpa för sitt människovärde. Gruvarbetarna ställde paroller som ”Nu eller aldrig” och ”Vi är inga maskiner”. De kämpade för sin gemensamma självkänsla och människovärde. Just det som låg Odd Uhrbom varmt om hjärtat.

Idag handlar svensk fotografi inte lika mycket om de problem samhället brottas med. Fotografiska muséet  i Stockholm (som egentligen är ett stort galleri) speglar något annat, vad vet inte jag.

Självklart finns det många duktiga fotografer som har samma drivkraft som Odd Uhrbom att berätta om våra liv i det nya millenniet fast de inte syns så mycket idag. Inte tror jag någon kommer att få epitetet geni, men många kommer att skapa bilder som får betydelse för samhället och människorna.

Vi lever i en verklighet långt från den på 1960-talet då framtidstron var stark. SAF:s kampanj ”Satsa på dig själv” på 1970-talet blev en början till vår tids individualism — Moderaterna kallar sig till och med ”individualismens parti” i sitt nya idéprogram — och betoning på det privata på bekostnad av det allmänna, det gemensamma. Till och med skolan har som få länder i vBilder ur boken Gruvaärlden blivit en utbildningsbransch där stora privata friskolekoncerner drivs av det enskilda penningintresset.

Det kan tyckas se dystert ut idag, jag är själv mer orolig än på länge även om jag var det redan 4 oktober 1983 då jag talade vid en demonstration mot SAF. Men vi kan vara förvissade om att i den mylla som SD växer i gror också en motkraft. Idag synbart tynande, men den kommer att spira. Precis som gruvarbetarnas strejk för många — men knappast för Odd och Sara — kom helt överraskande, så kan en gnista över en dag få människor att gå samman på ett sätt som överheten varken förstår eller förmår styra och som kastar om dagordningen; som kan sätta hela den politiska agendan på ända och förnya spelreglerna. Eller en Greta som sätter sig med ett plakat utanför parlamentet och inspirerar en global rörelse.

Människor längtar efter att odla det gemensamma samtidigt som vi ödmjukt värnar om det personliga och unika hos varje varelse, att se frihet som varje människas möjlighet att utvecklas efter sina förutsättningar i hägnet av den trygghet som det gemensamma utgör. Längtan är en stark och naturlig kraft, rentav själva livets drivkraft. Och inte minst nu i corona-tid är det så tydligt hur beroende vi är av varandra, vi kan bara lösa krisen gemensamt, som de sociala varelser vi är. Att vaccin tas fram på rekordkort tid beror mer på samarbete i forskarvärlden världen över än på konkurrens mellan läkemedelsbolagen för att tjäna pengar.

Jag hoppas många fotografer vill inspireras av Odd Uhrbom. Den digitala kameratekniken ger större möjlighet för fotografin att anta nya utmaningar och tillåter även amatörfotografer att spela samma roll som Odd, den gör det enklare att skildra sitt eget arbetsliv i bild och att få det publicerat.

Bernt Lindgren

 

 

72 varv runt solen

Bernt Lindgren
Foto: Sven-Åke Lindgren. Holmhällar på södra Gotland.

Blev 72 år gammal häromdagen
och fick hälsningar på facebook, messenger, sms, mejl, brev och telefon! Från när och fjärran! Så jag skrev en tacktext med en bild på mig själv. Fick många kommentarer, både ris och ros för den här texten:

Tack för att ni finns och minns — mig. Nu är jag lite gamlare än luffaren på bilden som ville ut i världen och ta den i sin famn. Nu luffar jag mest i hembygden men i själ och hjärta är jag samma livsvandrare nu som då och med samma tilltro till livet, som jag är så rackans glad att ha blivit född till. Födelsedagen firade jag med lång höstpromenad och fika på Fanfaren i Farsta och Sant Fe i Kärrtorp

Nästan ett halvsekel sedan bror min plåtade mig i en gotländsk rauk. Kanske kan man ana att jag som pojk inte ville leka cowboy utan hellre indian. Lite mer sliten idag och aningen mindre drömmande. Men drömmer gör jag, det går bara inte att låta bli — om äventyr och kärlek och rättvisa till exempel.

Livet blir väl sällan helt som man hade tänkt sig. Det går upp och ner. Många av oss lever ensamma. Men jag brukar tänka: En—Sam, Samman med sig själv. För hur det än är så är vi alla i oss själva från den dag vi föds. Vi strävar att nå utanför oss och till varandra, ibland lyckas vi och erfar lycka, ibland blir till och med 1+1=3. Jag har vant mig med ensamheten, sällan känt mig isolerad. Utom lite nu i coronatid då närhet måste skapas på avstånd. Så gott det nu går.

Vi behöver varandra för att leva. Jag minns ju inte ens när jag föddes! Utan andra människor skulle jag inte överlevt eller ens vetat hur gammal jag är, det har berättats för mig och vårt samhälle har bokfört mig.

Så i denna märkliga coronatid då vi ska hålla varandra på avstånd känns det extra fint att få era grattis till att jag rundat solen hela 72 gånger — om det nu verkligen är 72? Några år hit eller dit spelar förresten ingen större roll. Och fördelen med åren är ju att man bär alla sina årgångar inom sig. Faktiskt ganska kul.

Må solen skina över er alla och bringa god hälsa! Fortsätt snurra runt den och Lev!
Så mycket det bara går och ni förmår.
Råkas vi i den analoga världen så ska ni få en kram (jag har antikroppar).