Hem Blogg Sida 7

Chagos, Pilger, sorg och glädje

Filmen “Skomakaren i Rose Hill” är ett resultat av samlandet av miljö- och inklippsbilder för den film som inte blev färdigställd.

Ibland är livet märkligt, inte minst tack vare Internet. Bara några timmar efter att jag lagt upp en post på Facebook med länk till en artikel om Venezuela av John Pilger så dyker två poster upp på hans facebooksida. Den ena med länk till artikeln ”Victory for Chagos islanders” och den andra med länk till hans film ”Steeling A Nation”.

I den länkade filmrutan till hans film ser jag Lizette. Denna starka kvinna som gjorde så djupt intryck på mig för tjugo år sedan, några år innan Pilger filmade henne. Inte kunde jag förstå vad hon sade men själva hennes uttryck av styrka och beslutsamhet, parad med vrede och sorg i röst och ansikte när jag filmade gick rätt in i mig.
I tjugo år har jag burit en slags sorg att filmen om henne och hennes folk inte kunde färdigställas. Den som skulle berätta om hur de deporterades från Chagos-arkipelagen där USA med Storbritanniens stöd byggde den gigantiska militärbasen Diego Garcia i Indiska Oceanen. En bas som utnyttjats flitigt i krigen mot Afghanistan och Irak som “were bombed from the former paradise” som Pilger skriver.

Så glädjen nu
. Efter decennier av kamp har de vunnit seger (såvitt inte USA eller UK hittar på nya hinder!). Vårt lilla försök att skildra deras liv i en dokumentär misslyckades. John Pilger, med ett helt yrkesliv av erfarenhet som journalist och filmare med världen som arbetsfält, lyckades. Och säkert tror jag att hans dokumentär har varit ett stöd i deras kamp, mer än vår någonsin skulle ha kunnat bli.

Går in på The Guardians hemsida
för att få aktuell information om Venezuela. Och möts av rubriken ”UN court rejects UK’s claim of sovereignty over Chagos Islands”.
Artikeln inleder: ”The UK has been ordered to hand back the Chagos Islands to Mauritius ’as rapidly as possible’ after the United Nations’ highest court ruled that continued British occupation of the remote Indian Ocean archipelago is illegal.”

I dessa dagar när
Donald Trump inte respekterar folkrätten och till och med vår egen regering svävar på målet stärker det min tilltro till att rättvisa kan skipas när till och med en liten nation som Mauritius får sin territoriella integritet erkänd till slut. Och en liten folkgrupp, inte mer än runt 1 500 människor, till slut kommer att få rätt att återvända hem.
Beslutet i den international domstolen i Haag (The International Court of Justice in The Hague) har både en mänsklig och en principiell betydelse.

The Guardian igen
. Mauritius’s prime minister, Pravind Kumar Jugnauth, said: “This is a historic moment for Mauritius and all its people, including the Chagossians who were unconscionably removed from their homeland and prevented from returning for the last half century. Our territorial integrity will now be made complete, and when that occurs, the Chagossians and their descendants will finally be able to return home.”
Vad kampen gäller, förutom ett slut på förnedring och lidande för Chagos-befolkningen, är ett slut på kolonisationen av Afrika: ”“The full decolonisation of Mauritius, and of Africa, is long overdue. The ICJ has made it clear that this must be accomplished today and not tomorrow. Only then the Africans can be free and the continent can aspire to live free of colonialism.”

Millenniet var helt nyfött
och jag hade nyligen slutat efter två decenniers arbete vid järnvägen när jag på kort varsel for till Mauritius. Med en nyinköpt digitalvideokamera i bagaget men utan erfarenhet av att filma, bara lite vana av stillbildsfoto. Allt gick på övertygelse och vilja. Någon budget fanns inte heller så på äventyret gick jag back runt femtiotusen, men tre veckor av möten med människor, inspelning av ett rikt material som utan tvekan skulle räckt till en dokumentärfilm, gav mig upplevelser och erfarenheter som flera gånger om väger upp den ekonomiska förlusten. Jag har aldrig ångrat resan.

Men burit en sorg
, haft svårt att förlåta mig själv, att vi inte kunde färdigställa filmen när så många underbara människor deltagit i intervjuer och berättat om sitt liv. Trots att jag inte var den som givit några löften, jag ställde bara upp med min kamera, pengar och god vilja, så har en slags skuld tyngt mina axlar. Trösten har varit att jag vet att jag gjorde allt som stod i min makt för att klara upp det hela – men ibland räcker man inte till.

Så är livet
. Som vän. Som förälder. Som kamrat. Man räcker inte alltid till. Hur man än vill.
En sak till. Omständigheter man inte rår över spelar en spratt.

Nu har i alla fall Lizette vunnit kampen
hon så tappert gick i spetsen för. Önskar bara hon vore i livet och fick uppleva glädjen och få ro i själen.
Kanske får jag lite ro också. Men för folket i Venezuela tilltar min oro.
————
Länkar till John Pilgers aktuella artiklar om Chagos och filmen:

Bildväverskan i Bagarmossen

Gun Nordstrand
Skotten i Göteborg, bildväv av Gun Nordstrand.

Bildväverskan från Bagarmossen kallas hon. Gun Nordstrand som föddes 1929 och levde till 2017. Hon levde och vävde sitt liv, barnen, drömmarna, ensamheten, allt det livet är. Men lika mycket om vårt gemensamma samhälle som inte bara är en del av livet utan själva förutsättningen för det.

Gun Nordstrand
Livslust, bildväv av Gun Nordstrand.

Här blandas bilder som Höstens och Vinterns poesi i Bagarmossen med en detaljrik skildring av Skotten i Göteborg, Inspirationens trädgård med väv av nazistöverfallet i Kärrtorp och Urkraftens moder med 1 maj. Just som livet är, härbärgerat i våra kroppar, i känslor och tankar, och i ständig samverkan med andra levande varelser i natur och kultur, i samhället.

Gun Nordstrands bilder utstrålar livslust utan att väja för det svåra. Jag fylls av energi och tacksamhet att få ta del av hennes livsbilder och av själva livet. Den eviga kampen för livet var och en alltid måste utkämpa känns så meningsfull som en del av allas vår gemensamma. Livslust heter en bild, Åldersnoja en annan. Lätt att känna igen sig.

Jag tog en promenad på isiga gator till Bagarmossen där utställningen visas på Folkets hus. Men det ligger bara ett stenkast från tunnelbanan. Så har du tid över och är

Gun Nordstrand
Öland och Bosnien, bildväv av Gun Nordstrand.

i Stockholmstrakten, gör en utflykt till Bagis. Det blir dagens höjdpunkt, jag lovar. Och i foajén kan man slå sig ner och njuta av en kopp kaffe, pricken över i:et. Just vad jag gör nu när jag skriver det här. Känner mig upplyft och saknar bara att bildväverskan varit i livet och jag fått bjuda henne på kaffe och få en pratstund om livet och vart vårt arma samhälle är på väg.

Utställningen pågår till 31 januari.
Folkets Hus i Bagarmossen.

Bernt Lindgren

För social rättvisa och demokrati

0
Manifestation mot M+KDs katastrofbudget
Medborgarplatsen i Stockholm – manifestation mot M+KD+SD-budgeten

Flera tusen människor samlades trots gråväder och snöblandat regn på Medborgarplatsen i Stockholm för att protestera mot #katastrofbudgeten som M och KD röstade igenom med stöd av SD – och indirekt stöd av C och L som lade ner sina röster. Det är en av de största segrarna för SD, dels för att de i budgeten får gehör för delar av sin politik, men också för att de nu inte bara driver politiken åt höger genom opinionspåverkan utan också i praktiken är en del av borgerlighetens maktbas. M och KD har länge varit beredda att dela makten med SD men att C och L som bedyrat att de inte skulle låta SD får mer makt i praktiken ger dem det gör den politiska utvecklingen farlig. Från att ha varit en liten sekt startad av nazister är inte steget långt från att kliva in i en regering. Låter det främmande, kanske, men många trodde inte de skulle ta sig in i riksdagen heller. Nu är de tredje största parti.

Manifestation mot katastrofbudget
Det blev knökfullt på Medborgraplatsen, en del säger två tusen, andra fem, många var vi i alla fall

SD har vuxit fram i den nyliberala myllan, nu blir de en del av dess fortsättning med ökade klyftor mellan rika och fattiga. Rentav dess garant när välfärd försämras medan rut-avdragen tredubblas, när jämställdhet får stryka på foten men krigsmakten rustas upp, när satsning på miljö och klimatomställning minskar men skatterna för de med högst inkomster sänks.

I folkhavet på Medis syntes många plakat om miljö och klimat och bland de arrangerande organisationerna fanns många från miljörörelsen. Men talarna underströk den ena efter den andra hur viktigt det är att försvara demokratin när reaktionära krafter som kan leda till en modern fascism släpps fram av liberaler. Enigheten var också stor hur viktigt det är att kämpa för social rättvisa och mot att ta från de fattiga och ge till de rika.

There is no business on a dead planet
There is no business on a dead planet

Det blev en livfull manifestation som Leo Calandrella Rudberg tog initiativet till och deltagarna interagerade med talarna på ett sätt som fick mig att tänka på det engelska parlamentet. Livfullt. Kul. Tror de flesta kände sig upplyftade denna eftermiddag och det behöver vi verkligen, känna att vi är starka tillsammans.

Katastrofbudget
Katastrofbudget

Men om en front för demokrati och social rättvisa och slut på miljöförstöring ska ha en chans att vända utvecklingen måste den bli ännu bredare och djupare: Förorternas och landsbygdens befolkning komma mer i rörelse; liksom, inte minst, arbetsplatser genom fackföreningarna. Utan att fackföreningsrörelsen och arbetarna tar större del i kampen för demokrati, social rättvisa, god miljö och fred så blir det svårt att stå emot högerkrafterna som nu formerar sig. Initiativ från det hållet skulle varmt välkomnas. Måtte de slumrande krafterna få ett vulkanutbrott innan det är försent.

Mor min var trogen socialdemokrat hela sitt liv, årsbarn med demokratins genombrott för hundra år sedan. Hon skulle velat se mer av den demokratiska socialism som utmärkte hennesManifestation mot katastrofbudget på Medborgarplatsen generation, den ursprungliga innebörden av social-demokrati och inte en social-liberalism som duckar för ny-liberalerna. Det talas nu ofta om att den liberala demokratin är hotad av SD-utvecklingen. Och jag vet inte om man menar att just en liberal demokrati är det viktigaste, eller att demokrati i själva verket är en variant av liberalism. För mig är demokrati något mycket större; den – det vill säga vi alla – ska värna om livet, om naturen, om varandra i ett samhälle som skapar just sammanhållning och inte större klyftor mellan fattiga och rika. Sammanhållning istället för sönderfall. Solidaritet istället för egoism.

Någon som minns SAF:s (nuvarande Svenskt Näringsliv) kampanjer på 70-talet som förebådade de nyliberala på 80-talet och fram till nu: ”Satsa på dig själv”?

Skydda skogen
Skydda skogen

Individualismens var och en sin egen lyckas smed. Att vara hängiven social rättvisa och solidaritet är inte de fåtaliga mäktigas vision, men är det något flertalet i vår tid och vår värld längtar efter så är det kärleksfull och rättvis fördelning efter mänskliga behov istället för girighet. Längtan att odla det gemensamma samtidigt som vi ödmjukt värnar om det personliga och unika hos varje varelse, att se frihet som varje människas möjlighet att utvecklas efter sina förutsättningar i hägnet av den trygghet som det gemensamma utgör.

Så går mina tankar denna kväll när snön faller vit och jag känner lycka efter en fin gemensam manifestation för livet och demokratin.
Bernt Lindgren

 

 

Ecuador

0

Ett bildspel om Ecuador som jag visade och berättade till på Hornstulls bibliotek förra vintern.
Kolla gärna bilderna på hela skärmen genom att klicka på symbolen längst ner till höger (om den
inte syns håll muspekaren hålls över bilden).

 

Trinidad

Ett litet bildspel från byn Blanchisseuse på Trinidad

 

Hiroshima 6 augusti 1945

0

6 augusti 1945 släppte USA den första atombomben över Hiroshima.