Filmen “Skomakaren i Rose Hill” är ett resultat av samlandet av miljö- och inklippsbilder för den film som inte blev färdigställd.
Ibland är livet märkligt, inte minst tack vare Internet. Bara några timmar efter att jag lagt upp en post på Facebook med länk till en artikel om Venezuela av John Pilger så dyker två poster upp på hans facebooksida. Den ena med länk till artikeln ”Victory for Chagos islanders” och den andra med länk till hans film ”Steeling A Nation”.
I den länkade filmrutan till hans film ser jag Lizette. Denna starka kvinna som gjorde så djupt intryck på mig för tjugo år sedan, några år innan Pilger filmade henne. Inte kunde jag förstå vad hon sade men själva hennes uttryck av styrka och beslutsamhet, parad med vrede och sorg i röst och ansikte när jag filmade gick rätt in i mig.
I tjugo år har jag burit en slags sorg att filmen om henne och hennes folk inte kunde färdigställas. Den som skulle berätta om hur de deporterades från Chagos-arkipelagen där USA med Storbritanniens stöd byggde den gigantiska militärbasen Diego Garcia i Indiska Oceanen. En bas som utnyttjats flitigt i krigen mot Afghanistan och Irak som “were bombed from the former paradise” som Pilger skriver.
Så glädjen nu. Efter decennier av kamp har de vunnit seger (såvitt inte USA eller UK hittar på nya hinder!). Vårt lilla försök att skildra deras liv i en dokumentär misslyckades. John Pilger, med ett helt yrkesliv av erfarenhet som journalist och filmare med världen som arbetsfält, lyckades. Och säkert tror jag att hans dokumentär har varit ett stöd i deras kamp, mer än vår någonsin skulle ha kunnat bli.
Går in på The Guardians hemsida för att få aktuell information om Venezuela. Och möts av rubriken ”UN court rejects UK’s claim of sovereignty over Chagos Islands”.
Artikeln inleder: ”The UK has been ordered to hand back the Chagos Islands to Mauritius ’as rapidly as possible’ after the United Nations’ highest court ruled that continued British occupation of the remote Indian Ocean archipelago is illegal.”
I dessa dagar när Donald Trump inte respekterar folkrätten och till och med vår egen regering svävar på målet stärker det min tilltro till att rättvisa kan skipas när till och med en liten nation som Mauritius får sin territoriella integritet erkänd till slut. Och en liten folkgrupp, inte mer än runt 1 500 människor, till slut kommer att få rätt att återvända hem.
Beslutet i den international domstolen i Haag (The International Court of Justice in The Hague) har både en mänsklig och en principiell betydelse.
The Guardian igen. Mauritius’s prime minister, Pravind Kumar Jugnauth, said: “This is a historic moment for Mauritius and all its people, including the Chagossians who were unconscionably removed from their homeland and prevented from returning for the last half century. Our territorial integrity will now be made complete, and when that occurs, the Chagossians and their descendants will finally be able to return home.”
Vad kampen gäller, förutom ett slut på förnedring och lidande för Chagos-befolkningen, är ett slut på kolonisationen av Afrika: ”“The full decolonisation of Mauritius, and of Africa, is long overdue. The ICJ has made it clear that this must be accomplished today and not tomorrow. Only then the Africans can be free and the continent can aspire to live free of colonialism.”
Millenniet var helt nyfött och jag hade nyligen slutat efter två decenniers arbete vid järnvägen när jag på kort varsel for till Mauritius. Med en nyinköpt digitalvideokamera i bagaget men utan erfarenhet av att filma, bara lite vana av stillbildsfoto. Allt gick på övertygelse och vilja. Någon budget fanns inte heller så på äventyret gick jag back runt femtiotusen, men tre veckor av möten med människor, inspelning av ett rikt material som utan tvekan skulle räckt till en dokumentärfilm, gav mig upplevelser och erfarenheter som flera gånger om väger upp den ekonomiska förlusten. Jag har aldrig ångrat resan.
Men burit en sorg, haft svårt att förlåta mig själv, att vi inte kunde färdigställa filmen när så många underbara människor deltagit i intervjuer och berättat om sitt liv. Trots att jag inte var den som givit några löften, jag ställde bara upp med min kamera, pengar och god vilja, så har en slags skuld tyngt mina axlar. Trösten har varit att jag vet att jag gjorde allt som stod i min makt för att klara upp det hela – men ibland räcker man inte till.
Så är livet. Som vän. Som förälder. Som kamrat. Man räcker inte alltid till. Hur man än vill.
En sak till. Omständigheter man inte rår över spelar en spratt.
Nu har i alla fall Lizette vunnit kampen hon så tappert gick i spetsen för. Önskar bara hon vore i livet och fick uppleva glädjen och få ro i själen.
Kanske får jag lite ro också. Men för folket i Venezuela tilltar min oro.
————
Länkar till John Pilgers aktuella artiklar om Chagos och filmen:
