Hem Blogg Sida 9

Medborgarplatsen 19 augusti 2017

Klicka på bilderna för storformat och bildspel

På ena sidan torget solidaritet och kärlek, på den andra hat och nationalism. På den ena strejk mot deportationer av ungdomar, på den andra de som vill skrota mänskliga rättigheter. Fascismen breder ut sig över världen. På Medis idag visserligen som en ynklig grupp. Men dynamiken mellan SD och NMR får de förra att framstå som rumsrena trots nazistiska rötter och de öppet nazistiska att surfa på SD:s framgångar. När därtill M öppnar dörren för SD finns det anledning att vara orolig. Desto mer glädjande att se dagens manifestation till stöd för flyktingar och mot rasister. Det går att bygga en bred rörelse mot fascismen, det kommer att behövas. Tack alla kärleksfulla medmänniskor! Lev! och kämpa på.

Per Anders Fogelströms vänner

0

Kanonfotograf… bad mig visa på föreningens årsmöte ett urval av de arbetsfotografier jag ställde ut förra året. För den som vill se bilderna utan kommentarer finns möjlighet här. Bildspelet funkar nog bättre med berättare men jag lägger ut dem i alla fall.

Klicka på mellanslag eller pil-tangenterna för att gå framåt eller bakåt. Tryck Esc för att avsluta.

›› Arbetsbilder – ett bildspel

Till minne av mor

Ester Sörberg Lindgren

Idag är det fem år sedan min mor Ester Sörberg Lindgren slutade leva.
För två månader sedan publicerade jag minnesord över min far på femårsdagen av hans bortgång. Pappa ville inte bli begravd av präst eller officiant, så det föll på min lott att göra det i Hoppets kapell på Skogskyrkogården. Mor var mycket dålig då men var ändå med oss när vi smyckade kistan och under hela begravningen; en stund som blev märkligt rogivande. Efteråt sade mamma: “Det här var så roligt så jag vill ha likadant“. Hon menade förstås inte att det var skoj, utan en stund av levande gemenskap i dödens närhet.

Så kom det sig att jag två månader senare fick hålla min mors begravning också. Hon var socialist som far men till skillnad från honom troende och hade i sin ungdom under en svår tid funnit stöd av en baptistförsamling. Som hon alltjämt tillhörde trots att  tron blev uppblandad av tvivel med åren. Församlingens präst kunde ha tagit hand om hennes begravning men nu satt han bland de sörjande och lyssnade. Orden i Hoppets kapell till alla som kom för att ta avsked av pappa ville ge en fin bild av en varm och solidarisk människa. Samma bild ville jag såklart teckna av mor. Nu publicerar jag minnesorden för henne också. Så får hon ‘lika’ även nu fem år senare. Min käraste mor!

›› Minnesord för Ester Sörberg Lindgren

Arbetsfotografi

0

ArbetsfotografierNyligen gjorde jag en liten utställning på Galleri Nordostpassagen kallad Arbetsbilder med fotografier från min tid som järnvägsarbetare och lastbilsförare, samt från Ecuador och Gotland.

Till utställningen sammanställde jag en bok på femtio sidor med titeln Arbetsfotografier. Boken innehåller med några undantag samma bilder som var med på galleriet och vill ge inspiration att berätta om arbetsmiljöer med fotografins hjälp.

Boken kan beställas direkt från mig för 80 kronor plus frakt och moms (6 %).

Mejla till Bernt Lindgren eller ring 08-186047. Kontaktformulär finns också i menyn ovan.

Natur- och gatufotografi, porträtt- och sportfoto, är vanliga genrer inom fotografin. För arbetslivet, där vi tillbringar halva vår vakna tid runt femtio år, finns ingen bra beteckning. I fackförbundspress eller på museer ser vi ofta bilder av arbete, men på fotoutställningar är de mer sällsynta och jämfört med annan fotografi är det sparsamt även i media.

Livet kräver arbete och ger oss på köpet skaparglädje; lägg till kärlek och solidaritet och meningen med livet är klarlagd. Vårt samhälle behöver det. Utan arbetande människor faller det ihop. Arbetet skapar gemenskap och resultat som var och en inte skulle klara. Ensam bygger man inte en järnväg.

Arbete är värt att skildra med fotografi. Det stärker självkänsla och sammanhållning. En arbetskamrat från min tid som järnvägsarbetare sade: ”Ibland har jag undrat vad jag gjort med alla år, vad det var för mening med det just jag gjorde på järnvägen. Men när jag såg dina bilder var det som att få ett kvitto på att jag varit till nytta.” Genom att spegla varandras arbetsliv får vi syn på det ur nytt perspektiv och stärker både vårt eget och det kollektiva självförtroendet.

Många yrkesfotografer har skildrat arbetsmiljöer. Men det har ett värde i sig att vi själva berättar om våra egna arbeten. Den digitala fototekniken har gjort det enklare. Idag är det lätt att bära en digital kamera i bältet, eller plåta med mobilen. Dessutom billigare.
Arbetsdelningen är långt driven, vi lär oss att behärska olika arbetsuppgifter, men helheten är beroende av att var och en gör sin del. Vi vet för lite om varandras arbetsvardag. Det som för oss själva är rutin är en spännande värld för andra. På resande fot blir det mer spännande om vi inte bara avbildar vackra vyer och fantastiska hus. Vi tillför livets nödvändighet om vi plåtar när människor arbetar. Ett hus finns ju inte till utan arbete, det består av materialiserat arbete.

Dagens Nyheter Epsteins STHML skrev om utställningen: ›› Från Gotland till Ecuador – Bernt Lindgrens lovsång i bild till arbetet

Till minne av min far

0

Herman Lindgren

Idag är det fem år sedan min far Herman Lindgren slutade leva.
Han kom från en by i Dalarna till Stockholm i mitten av 1940-talet. Ett kvarts sekel var han rörarbetare. Var och varannat hus i stan har han jobbat i. På verkstaden svetsade han samman gasbrännare från uttjänta spisar till skulpturerna ‘Dansande par’. Med bara folkskola som grund skaffade han sig en bred bildning genom läsande och stort intresse för konst och fotografi. Han lärde själv upp sig till skulptör. Hans stora vackra trädjur som tål att både se och klänga på gläder många, särskilt barnen.

Pappa var socialist. Han hade en nära relation till troende som levde med omtanke som rättesnöre, men när borgare, kulturelit och präster hycklade blev han förbannad. Själv hade han ingen religiös tro och ville inte bli begravd av präst. Om möjligt av någon i familj- eller vänkrets skrev han. Så kom det sig att jag fick begrava honom.

Fem år efteråt läser jag återigen mina ord vid hans kista i Hoppets kapell på Skogskyrkogården. Jag saknar honom mycket nu. Under tjugo år gled vi ifrån varandra fastän ingen av oss ville, vi tyckte mycket om varandra. Vi var så lika, hade samma livs- och världsåskådning. När vi till slut var på väg att hitta varann kom döden emellan. Och ändå inte; han är med mig så länge jag lever varthän jag går. Skulle vilja skriva om hans och min mors liv. Kanske en dag, nu kan jag inte. Men jag tycker orden i Hoppets kapell till alla som kom för att ta avsked av pappa ger en fin bild av en varm och solidarisk människa. För att hedra hans minne publicerar jag minnesorden för Herman Lindgren för den som vill läsa om honom.

›› Minnesord för Herman Lindgren

4 oktober 1983

0

“Det hände sig till och med vid denna tid att man kunde se borgare demonstrera på gatorna i tiotusentalshövdade skaror, en protestform vanligen praktiserad av vänstern” skriver Nina Björk i sin nyligen utkomna bok Drömmen om det röda. Det var den 4 oktober 1983 som SAF (idag Svensk Näringsliv) med Curt Nicolin i spetsen själva förvandlade sig till det gatans parlament som de så föraktfullt brukat kalla demonstranter.

4 oktober 1983Deras manifestation var höjdpunkten på år av kampanjer med mottona: “Satsa på dig själv” och “Nej till löntagarfonder”. Men den blev också en upptakt till den nyliberala våg som nu varat i mer än tre decennier. Deras propaganda vilade på ett ensidigt hyllande av individualism och deras frihet att kontrollera vinster i produktionen och utvidga den till alla samhällets sektorer.

Samma dag hölls en motdemonstration. Anton Nilson och jag talade på Sergels torg. Han talade fritt ur hjärtat och talet finns vad jag vet inte nertecknat, men omnämnt i böcker. Jag var en okänd järnvägsarbetare som fick på min lott att hålla huvudtalet. Ingen stor talekonst, men ett ärligt försök att resa motstånd. Beskrivningar och resonemangen kan ha ett värde, så jag lägger ut för den som vill läsa. Ett tidsdokument att jämföras med dagens facit: ökade klassklyftor, ett av de mest privatiserade skolväsendena i världen, en tid när även vård, skola och omsorg underkastas kapitalismens ständiga behov av att utvidga marknaderna. Men också som exempel på att 4 oktober-kampanjerna faktiskt rönte motstånd som det sällan berättats om. Visserligen svagt, men bättre än inget.

Anton Nilson var 96 år och talade i optimistiska ordalag. Jag var ung med livet framför mig och ville också andas optimism (därav en del yviga fraser), men inombords minns jag en känsla av pessimism. Vi hade ingen kraft att sätta emot trots allt snack om vänstervåg på 1960- och 70-talet. Ändå behöver vi så väl få tro att vi kan lösa världens problem. Kriserna hopar sig: klimatkris, finanskris, kris inom skola, vård, järnväg och lite varstans. Och risken för storkrig ökar. Nu mer än någonsin behövs en bred rörelse för att bygga en fredlig, rättvis och hållbar värld.

Slutorden i talet är lika aktuella idag: Leve solidariteten och kampen för social rättvisa!

›› Tal 4 oktober 1983