NewsPaper

Med sång och musik och med glimten i ögat uppvaktades Stadsbyggnadsnämnden igår inför sitt beslut om Slussens framtid av en skara Slussenvänner. Med röda kort för Fosterförslaget förpassades det till utvisningsbåset.

Så ville dock inte majoriteten i nämnden som istället gav Fosterförslaget grönt kort. Nu blir det kommunfullmäktige som får avgöra Slussens öde i december. Lika väntat som beslutet i stadsbyggnadsnämnden var, lika mycket kan vi vänta oss en kraftigt växande opinion under hösten mot Fosterförslaget. I beslutet öppnades för förhandlingar om att göra bron smalare. Det löser dock inga problem, snarare blir de värre, frågan är av mycket större vidd.

Ledamöterna i kommunfullmäktige är väl medvetna om att nio av tio stockholmare (och turister också för den delen) till varje pris vill värna om de öppna fria vyerna mot Mälaren och Saltsjön. Under hösten kommer de också att bli alltmer kunniga om de allvarliga bristerna i Fosterförslaget när det gäller trafiklösningen för Slussen och hur olyckligt det är att den fått styra projektet under flera år. Ett projekt som uppenbarligen sjösattes med ett annat huvudsyfte: att hårt exploatera områdets markvärde.

Nu ställs frågan på sin spets. Slussen är och förblir en knutpunkt för trafik till fots, rullstol, cykel, båt, bil, buss, tåg, tunnelbana, hiss. Dess grundläggande karaktär är att sammanbinda, inte åtskilja. Det är vad som bör vägleda oss alla, fullmäktige och medborgare, i vår strävan att finna den bästa lösningen och inte anta Fosters som i ett tidigt stadium utdömdes av stadens tjänstemän som ett av de sämsta.

Men det handlar också om mer än trafik och gestaltning. Det handlar om vilken lösning som skapar minst störningar under byggperioden på sju år, det handlar om vilken som är den mest ekonomiska och framsynta både vad gäller kostnaderna för projektet men också för samhället och näringslivet i stort. Det handlar om hur lösningen samspelar i ett större perspektiv där bland annat frågan om utbyggnad av tunnelbanans blå linje och reparationer av bron för den gröna linjen spelar roll.

Och det handlar om själva demokratin i staden. Både vad gäller hur det egentligen gick till när Foster intog arenan men framförallt att det blir medborgarnas kunskap och vilja som får fullt genomslag. Och inte pr-byråer och andra enskilda vinstintressens.

“Stockholm vår hembygd” heter en lärobok jag hade i småskolan. Min lärarinna Annie hade själv skrivit den. Åren med henne var mina bästa i skolan. Ut i staden och världen vandrade jag sedan tillsammans med Per Anders Fogelströms romanserie om Stockholm som kom ut allteftersom jag vidgade mina cirklar. Han var lika omtänksam om sin hembygd och sina medmänniskor som Annie. Han förstod vikten av att både vårda och förändra, må det gälla staden, samhället eller livet. Utan förändring inget liv, utan balans ingen harmoni. I denna stund önskar jag att Per Anders har varit med i debatten. Jag tror han skulle ha haft kritiska synpunkter på Fosterförslaget men också bejakat vidareutveckling och modernisering av gamla Slussen till att bli ännu mer levande och funktionell. Den har så stora unika inneboende möjligheter som bara väntar på att fått blomma ut. Jag vet att många bär på konkreta genomförbara idéer som vill befruktas. Per Anders älskade vårt Stockholm och uppskattade varje generations bidrag till den gemensamma livssmiljön.

Jag är övertygad om att stadens befolkning och dess förtroendevalda till slut ska finna lika framsynta lösningar för Slussen som man gjorde på 1930-talet. De lösningarna bor inte i Fosters förslag, må han vara aldrig så internationellt erkänd.

Stockholm den 29 september 2011
Bernt Lindgren