Atlasbergen 1971
Mina drömmars Slussen
Med sång och musik och med glimten i ögat uppvaktades Stadsbyggnadsnämnden igår inför sitt beslut om Slussens framtid av en skara Slussenvänner. Med röda kort för Fosterförslaget förpassades det till utvisningsbåset.
Så ville dock inte majoriteten i nämnden som istället gav Fosterförslaget grönt kort. Nu blir det kommunfullmäktige som får avgöra Slussens öde i december. Lika väntat som beslutet i stadsbyggnadsnämnden var, lika mycket kan vi vänta oss en kraftigt växande opinion under hösten mot Fosterförslaget. I beslutet öppnades för förhandlingar om att göra bron smalare. Det löser dock inga problem, snarare blir de värre, frågan är av mycket större vidd.
Ledamöterna i kommunfullmäktige är väl medvetna om att nio av tio stockholmare (och turister också för den delen) till varje pris vill värna om de öppna fria vyerna mot Mälaren och Saltsjön. Under hösten kommer de också att bli alltmer kunniga om de allvarliga bristerna i Fosterförslaget när det gäller trafiklösningen för Slussen och hur olyckligt det är att den fått styra projektet under flera år. Ett projekt som uppenbarligen sjösattes med ett annat huvudsyfte: att hårt exploatera områdets markvärde.
Nu ställs frågan på sin spets. Slussen är och förblir en knutpunkt för trafik till fots, rullstol, cykel, båt, bil, buss, tåg, tunnelbana, hiss. Dess grundläggande karaktär är att sammanbinda, inte åtskilja. Det är vad som bör vägleda oss alla, fullmäktige och medborgare, i vår strävan att finna den bästa lösningen och inte anta Fosters som i ett tidigt stadium utdömdes av stadens tjänstemän som ett av de sämsta.
Men det handlar också om mer än trafik och gestaltning. Det handlar om vilken lösning som skapar minst störningar under byggperioden på sju år, det handlar om vilken som är den mest ekonomiska och framsynta både vad gäller kostnaderna för projektet men också för samhället och näringslivet i stort. Det handlar om hur lösningen samspelar i ett större perspektiv där bland annat frågan om utbyggnad av tunnelbanans blå linje och reparationer av bron för den gröna linjen spelar roll.
Och det handlar om själva demokratin i staden. Både vad gäller hur det egentligen gick till när Foster intog arenan men framförallt att det blir medborgarnas kunskap och vilja som får fullt genomslag. Och inte pr-byråer och andra enskilda vinstintressens.
”Stockholm vår hembygd” heter en lärobok jag hade i småskolan. Min lärarinna Annie hade själv skrivit den. Åren med henne var mina bästa i skolan. Ut i staden och världen vandrade jag sedan tillsammans med Per Anders Fogelströms romanserie om Stockholm som kom ut allteftersom jag vidgade mina cirklar. Han var lika omtänksam om sin hembygd och sina medmänniskor som Annie. Han förstod vikten av att både vårda och förändra, må det gälla staden, samhället eller livet. Utan förändring inget liv, utan balans ingen harmoni. I denna stund önskar jag att Per Anders har varit med i debatten. Jag tror han skulle ha haft kritiska synpunkter på Fosterförslaget men också bejakat vidareutveckling och modernisering av gamla Slussen till att bli ännu mer levande och funktionell. Den har så stora unika inneboende möjligheter som bara väntar på att fått blomma ut. Jag vet att många bär på konkreta genomförbara idéer som vill befruktas. Per Anders älskade vårt Stockholm och uppskattade varje generations bidrag till den gemensamma livssmiljön.
Jag är övertygad om att stadens befolkning och dess förtroendevalda till slut ska finna lika framsynta lösningar för Slussen som man gjorde på 1930-talet. De lösningarna bor inte i Fosters förslag, må han vara aldrig så internationellt erkänd.
Stockholm den 29 september 2011
Bernt Lindgren
Renovera och utveckla gamla Slussen
”I debatten om nya Slussen har det sagts mycket om terminalen för Nacka-Värmdöbussarna. Däremot har det varit tyst kring situationen för de innerstadsbussar som trafikerar Slussen – trots att antalet trafikanter beräknas öka från 60000 till 100000 per dag.”
”Om det skulle vara en riktig beräkning, och även om man så dubblar den och därtill lägger ytterligare en miljard för utveckling och modernisering, så pekar det på att det bästa både ekonomiskt, trafikmässigt, kulturhistoriskt och för turismen är att modernisera 75-åriga Slussen.”
Så börjar och slutar en artikel jag fick publicerad i »» SvD Brännpunkt den 19 juni
Slussens framtid på spel
Förra årets förslag till ombyggnad av Slussen mötte en storm av kritik och protester. Nu kommer ett nytt omarbetat förslag som enligt Stockholms stads hemsida är det slutgiltiga. Slussens historia och betydelse och det djupa engagemanget från stadens befolkning är dock så stort att det inte alls är säkert att det är så slutgiltigt om förslaget inte är mycket bra.
Den 3 maj och fram till 19 juni kommer förslaget att presenteras på Sjömanshemmet på Peter Myndes Backe 3 som ligger alldeles intill tunnelbanan. Inget är ännu officiellt kring det nya förslaget, men av det som läckt ut kan man ana två saker. Dels att man verkligen har påverkats av den kraftiga opinionen kring Slussens utformning, framförallt när det gäller de fria öppna vyerna och den lodräta ”muren” mellan norr och söder. Men också att de stora bristerna kring trafiklösning och arkitektonisk utformning av områdets känsliga karaktär kvarstår.
Beslut om vad som ska hända med Slussen måste tas snart, förfallet accelerar. Men det får inte bli ett beslut som det vilar desperation över. Jag hoppas att utställning blir lika välbesökt som den förra våren och debatten lika livlig. Kring Slussen ska det blåsa friska vindar. Dess frihet är värd att kämpa för.
Karlbergsvägen
Jag hamnade på en fotoutställning. Nej, inte på Fotografiska dit snart halva stan har vallfärdat. Läste någonstans att en kvarts miljon redan besökt museet sedan man slog upp dörrarna för något år sedan. Om det beror på att museet bland sina vänner har Filippa K och Vattenfall och Moon och Watson vet jag inte. Ingen av dem har lyckats dra mig dit ännu fastän jag tycker om att se fotografier. Det kostar ju en del.
Häromdagen hamnade jag istället på en annan utställning av fotografier. På Stadsmuseet vid Slussen. Bilder tagna av en annan för mig okänd fotograf som heter Lars Engström. Att se hans bilder är 110 kronor billigare, kostar faktiskt inte en krona, men de är lika sevärda som berömdheternas bilder. Lars bilder är tagna mellan 1967 och 1981 i Birkastan. De berättar om en stad i förändring, den tid när varje kvarter hade rivningskåkar där man bodde på rivningskontrakt. De som inte föll offer för grävskoporna är idag för det mesta bostadsrätter som blivit miljonbubblor.
Men bilderna berättar inte bara om en plats och en tid. De berättar framförallt om barnen som bodde där. De berättar om den tid i livet som är upptäckaräventyr. Så är de egentligen oberoende av plats och tideräkning. Jag blir glad av dem för de påminner mig inte bara om min egen uppväxt på Kungsholmen (och att jag bodde ett halvår på Karlbergsvägen) utan också om att den där lekfulla äventyrslustan finns kvar inom en fastän man gått och blivit gammal.
Det blir fler besök under tiden fram till 8 maj som Lars Engströms utställning pågår. Hoppas vi ses där!
Sergel torg 16 mars 2011
På en och samma dag agerade människor igår för och mot kärnkraft.
Oroade av katastrofen i de japanska kärnkraftverken samlades många på Sergels torg för att visa att motståndet lever. Redan 1980 beslutades i folkomröstning att kärnkraften skulle avvecklas till 2010, alltså förra året. Men under de trettio åren som gått har det istället bara utretts hur avfallet ska förvaras. De trosvissa i Svensk kärnbränslehantering (SKB) överlämnade igår sin ansökan om slutförvar av kärnbränslet, som man tror sig kunna förvara säkert i ett hundra tusen år. Helt säkra är man dock inte för en ledamot, den ende utan anknytning till kärnkraftsbolagen, lade ner sin röst.
När jag var tonåring oroades vi för kärnvapnen. Vi levde under något så korkat som terrorbalans. Smaka på ordet i dessa tider av krig mot terror. Balans genom terror! Vilken harmoni! Vi levde under hotet av ett kärnvapenkrig mellan stormakterna och radioaktivt nedfall från provsprängningar. Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var ännu mycket närvarande i vårt kollektiva minne. Idag talas det inte ofta om risken för kärnvapenkrig. Men den är kvar, ofta påminner oss stormakterna om den när de fördömer Irans kärnenergiprogram.
Olof Buckard talar på Sergels torg
Det finns goda skäl att vara emot kärnkraften. Den är och förblir nära sammanlänkad med kärnvapen och vi kan inte ta hand om avfallet. Och inte bemästra de svåra katastrofer som troligen kommer att bli allt vanligare.
Tidsperspektiven är svindlande. Å ena sidan kan vi med kärnenergi på kort tid utplåna livet på jorden (i varje fall det mänskliga) och kärnkraftsindustrin drivs av de kortsiktiga vinstintressen som präglar vår tid. Å andra sidan ska vi ta ansvar för kommande generationer i 100 000 år. Vi som har en tideräkning som ännu bara nått ynkliga 2011. Och en utveckling som art som antropologerna tror rör sig om drygt 100 000 år sedan vi blev den tänkande människan – Homo sapiens.
Den tänkande människan? Med en skenande utveckling där ledordet framför andra är tillväxt verkar det inte som vi tänker efter före. Eftertanke och besinning väger lätt i den allt hetsigare jakten på växande BNP, kortsiktiga materiella vinster för profit och överdriven konsumtion. Vars pris inte bara är förödelse av miljön utan också social förödelse. Enskildas rikedomar och bonusar har antagit proportioner som är obegripliga för vanligt förnuft. Än mindre försvarbara. Egentligen äger människan bara sitt eget liv. Vi föds och dör som en del av naturen och det vi nyttjar och upplever under denna tid har vi till låns, det tillhör allt och alla. Den livsmiljö vi föds till har vi skyldighet att lämna ifrån oss i samma skick när vi levt färdigt. Människan är en del av jorden men försöket att behärska den istället för att leva i harmoni med den är vår tids stora dumhet.
På Sergels torg hölls flammande tal och en tyst minut för att hedra offren i Japan. Det är hårt att människorna där ska drabbas också av denna katastrof, de som en gång fått erfara hur atombomber släcker liv. Vi får hedra dem genom att aldrig ge upp kampen för livet. Som människorna på Segels torg skanderade igår: ”Ja till livet – Nej till kärnkraft”.
