I en artikel på Stockholmsdebatt i Dagens Nyheter
skriver managementkonsulten Mikael Flovén att ombildningarna av allmännyttiga hyresbostäder till bostadsrätter de senaste 20 åren har kostat medborgarna i Stockholms kommun 50 miljarder kronor. Särskilt intensiva har ombildningsprocesserna varit åren 2000 – 2002 och från 2006 till idag. KMF Ventures, som gjort undersökningen som artikeln baseras på, kom fram till att 8 procent av Stockholms innevånare blivit rikare på övrigas bekostnad.
Den enorma förlusten beror på att bostäderna sålts långt under sitt marknadsvärde trots att de som driver omfördelningen annars alltid hävdar att det är marknaden som ska reglera priserna. När det gäller hyror driver man till exempel utvecklingen åt det hållet.
Det orättvisa och okloka i att rasera den allmännyttiga bostadsformen har kritiserats och på många håll har efter förmåga rests motstånd. Men i det stora hela har protesterna inte varit nog kraftfulla. Ett av skälen till det är man lyckats dölja vilka enorma summor som överförts från flertalet till fåtalet. Artikeln visar vidden av detta genom att ge exempel på vad 50 miljarder betyder i kommunens budget.
• 50 miljarder än nära två års skatteintäkter för Stockholm stad.
• det är fem gånger mer än Stockholm stads långsiktiga skulder.
• det är vad hela skolverksamheten kostar Stockholm stad under fem år.
• det hade räckt till en sänkning av kommunalskatten i Stockholm med 5 kronor varje år de kommande 10 åren.
Hade borgarrådet Alvendal gått ut och sagt att vi säljer ut kommunägda bostäder till dem som har lyckan att bo i dem för halva deras värde istället för att sänka skatten med 5 kronor under tio år för alla hade det blivit ett ramaskri. Hade hon sagt att vi gör 8 procent av innevånarna rikare istället för att se till att skolverksamheten har alla de medel som den så väl behöver hade utförsäljningen inte blivit accepterad.
Man har drivit överföringen av allmänna tillgångar till privata fickor målmedvetet, man har accepterat att det varit möjligt att göra förtjänster över en dag på flera miljoner kronor för ett fåtal. Varför, frågar sig artikelförfattaren, ”prioriterar de att stjäla från det gemensamma istället för att satsa på kommunens verksamhet, eller skattesänkningar som varit en ledstjärna under många år?”
Drivkraften är en extrem tilltro till privategendomen, att vi människor bara är enskilda varelser som drivs främst av egennytta. Och samtidigt en lika stark avsaknad av tillit till gemensamma lösningar i samhället. Resultatet blir ökade klyftor och skarpare motsättningar. Som dock till sluta måste hanteras. Annars krackelerar samhället. Det börjar bli bråttom att åter vinna uppslutning kring gemensamma, rättvisa och jämlika lösningar om inte allt ska gå överstyr. Vi människor är ändå sociala varelser som för vår egen individuella frihet är beroende av att det kollektiva ansvaret för samhälle och natur fungerar.
