År 2000 var nyfött och min tid som järnvägsarbetare slut när jag for till Mauritius. För att göra en film om människor från Chagos-arkipelagen som tvangs på flykt när USA byggde sin strategiska bas Diego Garcia. Till min stora sorg kunde filmens starka intervjumaterial aldrig redigeras. Nästan som en tröst (för mig) klippte jag ihop en bildberättelse om två skomakare av sekvenser jag samlat på gatorna och ett fotografi som jag betraktat hela mitt liv. När jag såg skomakaren i Rose Hill arbeta blev fotot min far tog av sin far levande. Hantverk utan maskiner vid tiden för datorernas segertåg. Rörlig och stilla bild. Långsamhet i vår hektiska tid. Filmen är rentav långtråkig. Men ger mig ro.
