Jag har gjort mitt demokratiska val.
Jag har levt länge, 77 år. Växte upp med socialistiska föräldrar. Mor var socialdemokrat, far kommunist, mor var kristen, far ej religiös. Båda komna ur enkla barnrika familjer som hade det knapert, en från stad, en från landsbygd. Arbetarrörelsens tidiga splittring fanns i familjen. Men de höll samman i 70 år. Varma snälla omtänksamma humanister och kultur- och naturälskare. Sömmerskan och rörmokaren som med tiden blev självlärda konstnärer verksamma till 91 och 93 år.
Jag har rest i världen, jag har arbetat för Vietnam, vid maskin på fabrik, uti spåren på järnvägen i ur och skur, kört lastbil och buss. Jag har sett sociala orättvisor i min hembygd och i andra kulturer. Jag har upplevt översitteri på arbetsplatser som gjort mig arg. Fast jag helst vill vara snäll.
Idealistiskt? Javisst, men utan utopi inget att ta ut riktning på.
Före vår tid var vi nomader, vi levde i slavsamhällen och feodala stater med adel och livegna. Under industrialismens epok delades vi upp i arbetarklass och kapitalägare. Vi arbetare tilldelades en lön som var en bråkdel av det värde vi skapade. Samhället fungerar inte utan oss men vi äger inte makten. Vare sig över våra egna liv eller vårt gemensamma samhällslevande.
Med tiden växte vänster och höger fram i politiken. Högern för de besuttna, vänster för solidaritet och social rättvisa. Nuförtiden sägs det ibland att vänster/höger inte spelar samma roll, rentav är förlegade. Men begreppen lever envist kvar i det allmänna medvetandet och de berör oss dagligen. De allra flesta har en grundkänsla för vad som är vänster och höger.
Nu ska vi välja vårt styre. Vår demokratiska rättighet en gång vart fjärde år.
Risken för krig, rentav för kärnvapenkrig, och risken för naturens sammanbrott och för en ekonomisk kollaps blir allt större.
Jag är inte överens med partierna som alla duckar för krigsretoriken som kan leda till storkonflikt (såg en video från krigsmakten nyligen på nätet, “nu rustar vi upp lagom”, som ett krigsspel, gav mig känslan de vill ha krig). Inget parti motsvarar mina ideal och drömmar — och de råder inte bot på min från barnsben skadskjutna självkänsla.
Alla partier har rört sig högerut sedan den nyliberala epoken vann hegemoni på 1980-talet.
Och efter valet när vallöften ska krympas i förhandlingar kommer det visa sig att partiernas makt är begränsad. Den konkurrerar med den dolda makten, den man i USA kallar Deep State, som alltid utövar sin närapå osynliga makt. De icke valda, men ändå mäktiga. Miljardärerna, de multinationella bolagen, krigsmakten, mediaindustrin och många andra.
Likväl spelar begreppen vänster och höger stor roll i politik och media och i diskussioner. Dagligen. Historiskt. Internationellt. Moderaterna vill inte heta Högerpartiet som de gjorde förr. Det var för tydligt. De allra flesta har en känsla för vad som är vänster respektive höger.
Jag röstar inte på vad partierna lovar, kunde rösta på deras ideologi om den var tydlig. Nej, mest på vad de i nutid och förr har uträttat.
Eller — så får det bli detta år — vilken historisk politisk riktning de förknippas med. Utifrån sett eller hur jag ska uttrycka det.
Jag zoomar ut kanske man kan säga.
Om vänstern går framåt kommer det ur ett internationellt perspektiv att betraktas som att det blåser vänstervindar i Sverige. Till skillnad från Tyskland där extremhögern gick fram och CDU-ledaren Merz nu vill bygga Europas starkaste militärmakt. Och eftersom jag i hela livet varit socialist, betraktats av andra som vara vänster, så vill jag att min röst ska vara en del av en internationell vänstervind. För social rättvisa, för fred mellan folken och mellan människor och natur.
En vänstervind kan också leda till regeringsskifte och förhoppningsvis att de allt stöddigare fascistoida krafterna tappar inflytande.
Valet 1976 var ett ödesval. Valet i år på sätt och vis också. Åt vilket håll ska vi vandra?
Rösta på det du tror kan ge vind i seglen för en rättvis, jämlik och hållbar utveckling är min stilla önskan.
Jag har lagt min röst på Vänsterpartiet. Fast egentligen inte på partiet utan på Vänstern. Vänstern som social rörelse.
Som ung var jag världsmedborgare (ja, det fanns en sådan rörelse då) och Provie, för livet. Arbetade för Vietnam och var rädd för atombomber, provsprängningar pågick hela tiden. Men obotligt optimistisk. Jag måste erkänna att jag är mer pessimistisk om utvecklingen den närmaste framtiden nu än då. Men min tro på själva livet, allt levande, kvarstår oförstörd. Så jag håller fast vid mitt urgamla hopp om fred mellan folken och med naturen, för jämlikhet och social rättvisa. Så länge det finns liv finns det hopp. Slitet men sant uttryck.
Mitt val och mina åsikter kan säkert kritiseras sönder och samman både från vänster och höger. Det ger mig ändå sinnesro. Det är mitt. Jag har gjort så gott jag kan för vårt gemensamma bästa hela livet. Jag har som vi alla ett liv att leva fast jag inte längre känner lika mycket en värld att vinna. Mitt rykte må bli en naiv idealist — men vad spelar det för roll? En gång slocknar ju solen, vår livskälla, vem bryr sig om rykten då. Allt jag kan göra är att vara sann mot mig själv och därmed mot er alla här och nu.
En gång höll jag och Anton ’Amalthea’ Nilsson tal på Sergels torg, mot Nicolins 4 oktober-kampanj 1983 när högern intog huvudstaden och en ny epok tog vid. Minns att Anton (då 96 år) förutspådde att miljöfrågan skulle stjälpa kapitalismen. Om man betraktar den i bredaste tänkbara perspektiv kan han mycket väl få rätt.
Frågan är bara vilket samhälle vi får istället? Hur vill vi att det ska se ut? Och hur kan vi staka ut vägen dit?
Hur ser en ideologi ut som förmår länka samman kampen för en levande natur, för fred mellan folken och social rättvisa både lokalt och globalt? Berätta för mig om du vet!