Till minne av mor

Ester Sörberg Lindgren

Idag är det fem år sedan min mor Ester Sörberg Lindgren slutade leva.
För två månader sedan publicerade jag minnesord över min far på femårsdagen av hans bortgång. Pappa ville inte bli begravd av präst eller officiant, så det föll på min lott att göra det i Hoppets kapell på Skogskyrkogården. Mor var mycket dålig då men var ändå med oss när vi smyckade kistan och under hela begravningen; en stund som blev märkligt rogivande. Efteråt sade mamma: “Det här var så roligt så jag vill ha likadant“. Hon menade förstås inte att det var skoj, utan en stund av levande gemenskap i dödens närhet.

Så kom det sig att jag två månader senare fick hålla min mors begravning också. Hon var socialist som far men till skillnad från honom troende och hade i sin ungdom under en svår tid funnit stöd av en baptistförsamling. Som hon alltjämt tillhörde trots att  tron blev uppblandad av tvivel med åren. Församlingens präst kunde ha tagit hand om hennes begravning men nu satt han bland de sörjande och lyssnade. Orden i Hoppets kapell till alla som kom för att ta avsked av pappa ville ge en fin bild av en varm och solidarisk människa. Samma bild ville jag såklart teckna av mor. Nu publicerar jag minnesorden för henne också. Så får hon ‘lika’ även nu fem år senare. Min käraste mor!

›› Minnesord för Ester Sörberg Lindgren