Till minne av min far

Herman Lindgren

Idag är det fem år sedan min far Herman Lindgren slutade leva.
Han kom från en by i Dalarna till Stockholm i mitten av 1940-talet. Ett kvarts sekel var han rörarbetare. Var och varannat hus i stan har han jobbat i. På verkstaden svetsade han samman gasbrännare från uttjänta spisar till skulpturerna ‘Dansande par’. Med bara folkskola som grund skaffade han sig en bred bildning genom läsande och stort intresse för konst och fotografi. Han lärde själv upp sig till skulptör. Hans stora vackra trädjur som tål att både se och klänga på gläder många, särskilt barnen.

Pappa var socialist. Han hade en nära relation till troende som levde med omtanke som rättesnöre, men när borgare, kulturelit och präster hycklade blev han förbannad. Själv hade han ingen religiös tro och ville inte bli begravd av präst. Om möjligt av någon i familj- eller vänkrets skrev han. Så kom det sig att jag fick begrava honom.

Fem år efteråt läser jag återigen mina ord vid hans kista i Hoppets kapell på Skogskyrkogården. Jag saknar honom mycket nu. Under tjugo år gled vi ifrån varandra fastän ingen av oss ville, vi tyckte mycket om varandra. Vi var så lika, hade samma livs- och världsåskådning. När vi till slut var på väg att hitta varann kom döden emellan. Och ändå inte; han är med mig så länge jag lever varthän jag går. Skulle vilja skriva om hans och min mors liv. Kanske en dag, nu kan jag inte. Men jag tycker orden i Hoppets kapell till alla som kom för att ta avsked av pappa ger en fin bild av en varm och solidarisk människa. För att hedra hans minne publicerar jag minnesorden för Herman Lindgren för den som vill läsa om honom.

›› Minnesord för Herman Lindgren