Järnvägsskarvarna som försvann

publicerad
Leif termitsvetsar
Leif termitsvetsar

Tågresan ackompanjerad av skenskarvarnas rytmiska dunkande håller på att bli ett minne blott. Vilka nya ljud ska vi nu förknippa med tåget när både ånglokets suckande och väsande och rälsskarvarnas dunk-eti-dunk försvunnit?

De flesta av de mindre banorna med skarvspår är borta och på de stora linjerna har rälerna svetsats samman till helsvetsade spår som bär fram tågen nästan ljudlöst.

Det gäller att passa sig för glödande järn och slagg som yr kring den brinnande grytan där det smälta rälsstålet håller en temperatur av 3000 grader Celsius. Men en skarv av hög kvalité blir det. Och det kan ju vara trösterikt att veta kring detta tusenårsskifte när alla våra själar ska förenas genom bredband, trådlösa mobila förbindelser och satelliter i en virtuell värld, att vi tack vare Leifs arbete kan ses via “järnbanden” i den verkliga världen också.

Min rallarkompis Leif lever inte längre men hans rälsskarvar finns kvar och kommer många år framöver att bära de flera hundratusen människor som varje dag med pendeltåg och fjärrtåg far till och från Stockholm.

[ Texten ursprungligen från december 2000 ]

PS För den som vill uppleva tågresa på skarvspår så finns Västerdalsbanan från Borlänge till Malung.