Himlens mörkrum och arbetsfotografi

publicerad
Termitsvetsning
Termitsvetsning. En bild ur boken Arbetsfotografier. Foto: Bernt Lindgren.

Det var lycka att vandra hemåt efter att ha sett filmen Himlens mörkrum om Jean Hermanson och hans fotografier av Nils Petter Löfstedt. Vi får hoppas filmen når en bred publik och att hans bilder inte bara blir en museal angelägenhet utan tar plats i det nuvarande och framtida arbetslivet och i den kamp som utspelar sig där.

I filmen diskuteras hur Jean Hermansons arkiv ska tas om hand. Vi får veta att det blir på Landskrona museum där forskare och andra kommer att kunna ta del av fotografierna och museet att anordna utställningar. Att bevara bildskatten för framtiden är viktigt.

Men räcker det? Jag tycker inte det.

Det finns en sekvens där filmaren Nils Petter Löfstedt besöker en auktionsfirma. Vi ser en kvinna tHimlens mörkruma på sig handskar innan hon tar i bilderna med skitiga arbetare. Som om hon inte ville ta i dem med sin bara händer. Men det handlar förstås om ängslan att skada det som ska generera pengar, helst stora pengar.

Jeans bilder handlar om något annat. Hans bilder visar en fotograf som respekterar, tycker om och intresserar sig för arbetarna, deras liv och arbete. Han skapar fotografi av solidaritet och kärlek, inte primärt för att tjäna pengar.

Hans bilder har stort dokumentärt, konstnärligt och ekonomiskt värde. Men också värde för att stärka de fotograferades och andra arbetares självkänsla. Det var nog ett skäl varför han var arg på sig själv för att han inte tog deras namn och återkopplade i tid. Han ville för hela samhället berätta om dessa människors vardagliga kamp för att nå arbetsresultat, för kamratskapen och om det självklara att de ska respekteras och ges full social och ekonomisk rättvisa.

Överklass förutsätter underklass, utan den ena finns inte den andra. Det handlar om en maktordning där en del av oss människor ska underordnas överheten. Men den makten kan bara utövas så länge vi accepterar den, ser oss nödsakade att göra det. Att försvaga självkänslan hos undersåtar är ett av maktens instrument.

För att vår självkänsla istället ska stärkas fordras så klart många saker. Men ett bidrag kan vara just att skildra verkligheten så som den är på ett kärleksfullt och rättvist sätt. Så som författare och konstnärer har gjort kan också fotografin spela större roll framöver. När någons arbete framställs i bild som viktigt och yrkesskickligt så ökar självkänslan hos den avbildade. Att bli sedd är viktigt för att vi ska växa och lita på oss själva. Fotografi handlar om att se och berätta om de sedda.

Jean Hermansons bilder borde spridas långt utanför musei- och gallerivärldar. De borde bäras av en folkrörelse likt den som förr spred tidningar och litteratur på arbetsplatserna. Bilderna borde spridas genom affischer, tidningar, böcker, bildspel med diskussioner, internet och sociala medier; genom fackföreningar, partier och studiecirklar. De borde spela en aktiv roll som Odd Uhrboms bilder och Sara Lidmans texter i boken Gruva gjorde.

En enkel billig bok om några av mina egna arbeten

Jean Hermanson kom som besökare till arbetsplatserna men skildrade dem som vore han en av arbetsmänniskorna. Det är fint och skickligt. Han kom inte bara som reporter. Men en folkrörelse i bild skulle inte vara hänvisad till att bara sprida yrkesfotografers bilder, den skulle också använda bilderna för att lära och inspireras till eget berättande i bild. Med dagens digitalfoto är det enklare än förr rent tekniskt. Billigare också. Bilder som Jean Hermansons skulle kunna bidra till att sprida kunskap om bildmakeriets hantverk. Det konstnärliga är eftersträvansvärt, men inte avgörande. För att dokumentera och stärka självkänsla och kamratskap kan fotografering spela roll även om man inte besitter Jeans talang och kunskap.

I min önskevärld kompletterar yrkesfotografer och amatörer varandra. Om däremot de skickligaste fotograferna avskiljer sig – typ bara det bästa är eftersträvansvärt – då förlorar alla ty vi har något att lära varandra. Yrkesfotografen kan lära ut sina kunskaper om bildmakeri, amatörerna kan berätta om sina arbeten och arbetsförhållanden.

Fotografin borde spela en större roll i arbetslivet än den gör idag. Svensk fotografi (som etablissemang) är jämfört med till exempel musik och idrott en smal historia trots att bilder idag spelar jättestor roll och att det produceras mycket mer bild än förr. De duktigaste musikerna blir inte sämre för att många spelar och sjunger och att körsång är en folkrörelse, tvärtom. Sak samma inom idrotten. Så borde fotografin utvecklas också: till ett ömsesidigt berikande mellan proffs och amatörer, mellan yrkesfotografer och de arbetandes egna ambitioner att skildra det i bild. Alla kan sjunga sägs det. Jag tycker alla kan fotografera; i varje har alla en kamera idag och bör använda den.

Nere på verkstadsgolvet
Nere på verkstadsgolvet är en klassiker från 1971 med foto av Jean Hermanson och text av Folke Isaksson. Året innan gav de ut boken Dom Svarta om gjuteriarbetare.

Det produceras mängder av bild. I media om politiken, kändis-, kultur- och idrottsvärlden. Alla plåtar semester och familjeliv. Men det produceras inte lika mycket bild om arbetslivet trots att det är där vi tillbringar halva vår vakna tid under 40-50 år av livet, trots att det är arbetet som håller hela samhället uppe. Jag önskar inget hellre än att fler yrkesfotografer tar efter Jean Hermanson. Men jag önskar lika mycket att vi själva efter förmåga också börjar skildra våra arbeten och liv. Utan arbete överlever vi inte och vi lever i en tid av specialisering och arbetsdelning, vi behöver berätta för varandra om våra jobb och de flesta tycker det är lättare att fotografera än att skriva. Även om vi själva kan tycka jobben vara vardagliga och ibland rent av tråkiga så är de en okänd värld för andra.

Nils Petter Löfstedt har gjort en fin film och ett gediget arbete för att lyfta fram Jean Hermanson och de arbetare han fotograferade, i själva verket hela arbetarklassen. Bilderna i böckerna Nere på verkstadsgolvet och De svarta som Jean Hermanson gjorde tillsammans med Folke Isaksson har glatt mig hela mitt vuxna liv. Jag hoppas att hans fotografier ska komma spela en aktiv roll i det arbetsliv som utspelar sig här och nu och framöver, få en funktion i den kamp för människovärdet som ständigt pågår i vårt samhälle.

Bernt Lindgren

Himlens Mörkrum kan ses på › SVT Play till 2 maj 2018

VISBY. Tisdag 14 november kl 17.30 visar jag ett bildspel med fotografier från en utställning förra året kallad Arbetsbilder. Välkommen till Hedbergs Bok- och musikkafé i Visby! Arrangör är Gotlands Fotografiska Forum.

2 thoughts on “Himlens mörkrum och arbetsfotografi

    1. Tack Torgny för det viktiga arbete du och Jean uträttade tillsammans! Jag förstår att du saknar honom varje dag.

Comments are closed.