Möte på Hornsgatan

Med barnet på magen
Möte på Hornsgatspuckeln

Jag mötte dem på Hornsgatspuckeln. Mor med ett barn på magen och ett i handen. En ilning av glädje for genom mig. Jag mindes resor i Ecuador. Just så bar indianerna i djungeln barnen på magen. Bergsindianerna för det mesta på ryggen.

Jag har ofta funderat över hur vi i vår kultur behandlar våra minsta barn. Knappt hinner de komma till världen så lägger vi dem i  en vagn. Där får de ligga ensamma och stirra upp i himlen. Eller in i en suflett. Ensamma i den nya världen utan möjlighet att skåda den och känna samhörighet genom kroppsvärme.

Modern eller fadern som bär barnet låter det se och uppleva och känna tryggheten av en famn. Tillsammans upplever de i gemenskap omvärlden.

Rent fysiskt blir barnet förstås en börda, men en börda att bära med glädje som ger så mycket mer än det tar. Ett litet barn väger inte mycket och träning ger styrka. Indianerna till och med arbetar med barnen på kroppen.

Och hur mycket enklare vore inte livet som bussförare utan alla barnvagnar. Det är gratis att åka buss med barnvagn. Vilket gör att småbarnsföräldrar ofta tar bussen till och med bara en och två stationer.  Så förlorar alla, föräldrarna sin motion, barnen närhet och upplevelser, trafikanter och bussförare tid. Alla bussförare vet att om man tappar några minuter är man snart i en ond cirkel där förseningen snabbt växer så att nästa tur kommer i kapp.

De utstrålade harmoni och lycka och färgerna på deras kläder gjorde mig också glad. Rött, blått, gult och vitt. I denna tid när det i alla åldrar är inne att vara klädd i svart. Ja, till och med barnvagnar och barnsadlar är ju ofta svarta nuförtiden.

Men med våren slår nu blommor, träd och människor ut. Kära vår, du är så välkommen!